Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fiskskalet, och ändå ville den ej dö. Det var
ohyggligt, att livet fanns kvar, då alla livsorgan voro
borta. Men jag skulle få se ännu ohyggligare saker.
Mulligan Jacobs med nakna slaktararmar ända upp
till armbågen stack plötsligt ett köttstycke i min
hand utan att säga så mycket som: »Tillåter ni?»
Jag ryckte till förfärad och tappade det i däcket,
medan två dussin matroser uppstämde ett
glädjetjut. jag skämdes mot min vilja. Dessa kreatur
hade inte mycket respekt för mig, och när allt
kommer omkring, är människonaturen så konstigt
sammansatt, att till och med en filosof ogärna ser
sig missaktad av odjur, som tillhöra hans eget släkte.
Jag såg på vad jag hade tappat. Det var hajens
hjärta, och där midtför mina ögon, på det brännheta
däcket, med sin stank av becksömsskor pulserade
hjärtat av liv.
Och jag vågade. Jag ville ej låta denna fänad
skratta åt min klemighet. Jag lutade mig ner och
tog upp hjärtat, och i det jag bekämpade och dolde
min vämjelse, höll jag det i min hand och kände
det slå.
Jag hade i alla händelser vunnit en liten seger
över Mulligan Jacobs, ty han övergav mig för det
saftigare nöjet att plåga hajen, som inte ville dö.
I flera minuter hade den legat där alldeles orörlig.
Mulligan Jacobs gav den ett väldigt slag på nosen
med baksidan av en yxa, och då den elektriserades
till liv och började sprattla omkring på däck, skrek
den lille giftige mannen i extas:
»Helvetets tänger — helvetets vitglödande
tänger!»
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
