Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oljekläder, sydväst och höga sjöstövlar. Hon tillsade
mig i riktigt befallande ton att följa hennes
exempel. Men jag kunde ej förmå mig att lämna däck
av fruktan att gå miste om något, så att jag gick
en medelväg genom att skicka Wada efter min
stormkostym.
Och så kom vinden, den sprack ut ur mörkret
plötsligt som en åskknall och åtföljd av det mest
infernaliska dunder. Och med regnet och åskan
kom mörkret. Det var så tjockt, att man tyckte sig
kunna skära det med kniv. Det drev förbi oss i den
tjutande vinden. Både mörker och vind tätnade
omkring oss. Det kan endast beskrivas genom det gamla
uttrycket, att man inte kunde se handen framför
sig.
»Är det inte härligt!» ropade miss West i mitt öra
tätt bredvid mig, medan vi hakade oss fast vid
akterdäcksräcket.
»Storartat!» ropade jag tillbaka med mina läppar
invid hennes öra, så att hennes hår kittlade mig i
ansiktet.
Och jag vet inte varför — det måste ha varit en
omedveten ingiveise hos oss bägge — men i det
dånande stormmörkret, där vi hakade oss fast vid
räcket för att ej blåsa bort, sökte våra händer
varandra, och min hand och hennes grepo och tryckte
varandra och höggo därefter ett gemensamt tag i
räcket.
»Herodias’ dotter», tänkte jag bistert för mig själv,
men min hand släppte icke hennes.
»Vad har händt?» ropade jag i hennes öra.
»Vi ha förlorat kursen», ljöd svaret. »Jag tror, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
