Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Helsingörs bog föll undan, så att hon ej skulle duka
under för stormens angrepp.
Åskan gömde sig i detta framåtjagande svarta
moln, och det klövs av en blixt, då det kom över
oss.
Så blev det regn, blåst, dystert mörker och blixtar.
Jag såg en skymt av matroserna på de undre rårna,
innan de doldes för vår åsyn och Helsingör
började vräka. De voro femton på varje rå, och seglen
voro väl beslagna, innan dansen började. Hur de
kommo ner på däck igen, vet jag inte, det såg jag
aldrig, ty med endast över- och undermärssegel
tillsatta låg Helsingör på sidan med babords
reling begravd i sjön och reste sig ej.
På det våldsamt sluttande däcket fanns det ingen
möjlighet att hålla sig upprätt utan stöd. Alla höllo
sig fast. Mr Pike grep ett duktigt tag om
akter-däcksräcket med bägge händerna, och miss West och
jag hakade oss frenetiskt fast och raglade för att få
fotfäste. Men jag lade märke till, att samuraien lätt
höll balansen som en fågel i begrepp att lyfta och
endast stödde den ena handen mot räcket. Han gav
inga order. Jag gissade, att där var ingenting att
göra. Han väntade — det var alltsamman — lugn
och stilla. Situationen var enkel. Antingen skulle
masterna gå, eller också skulle Helsingör resa
sig med sina master orörda, eller också skulle hon
aldrig resa sig mer.
Emellertid låg hon som död, hennes rånockar i
lä vidrörde nästan vattnet, och sjön skummade
väldigt mot hennes luckkarmar över den begravda,
osynliga relingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
