Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Minuterna voro som århundraden, tills bogen föll
av och Helsingör reste sig och kom på rätt köl
igen. Så snart detta var gjort, lät kapten West
henne hålla upp mot vinden. Och nästan i samma
ögonblick kom den stora focken i drift från sina
beslagssejsingar. Fartygets stötar, en hel serie av sådana,
på grund av det ryckande seglets vilda framfart,
voro alldeles förfärliga. Det var, som om skeppet
skulle springa i stycken. Kapten och styrman stodo
bredvid varandra, då detta hände, och uttrycken i
deras ansikten voro typiska för dem. Fruktan fanns
ej i någotdera ansiktet. Mr Pike gjorde en barsk
grimas av förakt för de eländiga matroser, som hade
fuskat så i sitt arbete. Kapten Wests min var lugnt
betänksam.
Men ingenting gjordes eller kunde göras, och i fem
minuter skakades Helsingör som i buken på
något jättelikt vidunder, tills ändtligen de sista
trådarna av den stora duken hade slitits bort.
»Vår fock har givit sig av till Afrika», skrattade
miss West i mitt öra.
Hon är lik sin far, vet ej vad fruktan vill säga.
»Och nu kunna vi lika gärna gå ner och göra
det trevligt för oss», sade hon fem minuter därefter.
»Det värsta är över. Nu blir det bara blåst, blåst,
blåst och väldig sjögång.»
Hela dagen blåste det. Och den starka sjögången
gjorde Helsingörs beteende nästan outhärdligt.
Det enda jag kunde göra var att ta min tillflykt
till min koj och gärda om mig med kuddar stödda
mot kojens sidor genom tomma tvållådor, vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
