Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiofjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underjordiska grottors väggar — ja, och diat varginnor
sida vid sida med mina bröder vargungarna, efter
vilkas tänder jag ännu har ärr.»
Hon skrattade på sitt intagande sätt, och en
snöby drev över oss och bet oss i kinderna, och
Helsingör sjönk så djupt, som om hon aldrig skulle
höja sig igen, medan vi fortfarande flögo genom
luften i en båge med svindlande fart. Margaret
lösgjorde en hand, alltjämt skrattande, och sköt undan
min öronlapp.
»Jag vet ingenting om detta», ropade hon. »Det
låter som poesi. Men jag tror det. Det måste vara
sant, ty det har händt. Jag har hört det förr, då
skinnklädda män sjöngo vid stockeldar, som trängde
tillbaka köld och mörker.»
»Och edra böcker?» frågade hon maliciöst, då
vi beredde oss att stiga ner.
»Dem ger jag så många som flyger och far, dem
och alla de hjärnsjuka, världströtta narrar, som ha
skrivit dem», svarade jag.
Hon skrattade åter sitt förtjusande skratt, ehuru
vinden förde bort ljudet, i det hon svingade sig ut
i luften och hängde fast med sina muskulösa armar,
medan hon under sig sökte ett fotfäste, som hon ej
kunde se, och försvann ur min åsyn under märsens
farliga utsprång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
