Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi kommit till Seattle ta hyra på andra fartyg,
destinerade till Kap Horn. Margaret säger, att
skälet till detta är, att sjömän glömma så lätt. Mr
Pike instämmer. Han säger: ge dem en veckas
sydostpassad, då vi segla uppåt Stilla havet, och
de skola ha glömt, att de någonsin gått rundt Kap
Horn. Jag undrar. Kunna de verkligen vara så slöa?
Lämna lidanden ej kvar några minnen hos dem?
Äro de endast rädda för stundens hotelser? Ha
de ej vidare horisont än en dag? Då äro de
sannerligen på sin rätta plats.
De äro fega. Det syntes bäst klockan två i
natt. Aldrig har jag sett en sådan panisk skrämsel,
och det var rädsla för ögonblickets hotelse — dum
och djurisk rädsla. Det var mr Mellaires vakt. Jag
låg händelsevis och läste Boas’ »Naturmänniskans
intellekt», då jag hörde trampet av fötter över mitt
huvud. Helsingör låg för tillfället för babords
halsar med mycket liten segelmassa, jag undrade,
vad det var för en händelse, som fört vakten upp
på akterdäck; då hörde jag nytt tramp av fötter —
den andra vaktens, jag hörde ingen arbeta, och
tanken på myteri flög genom mitt huvud.
Men ännu inträffade ingenting. Jag blev
nyfiken, tog på mig sjöstövlar, päls och oljerock,
sydväst och vantar, och gick upp på däck. Mr Pike
var redan klädd och uppe före mig. Kapten West,
som i detta dåliga väder sover i navigationshytten,
stod i dess öppna dörr på läsidan, genom vilken
lampskenet strömmade ut över matrosernas
förskrämda ansikten.
Midskeppskajutans invånare voro ej närvarande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
