Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spink till oss vid ratten och skakade profetiskt på
huvudet.
Margarets vantklädda hand låg på min arm, där
vi stodo och höllo balansen under fartygets lätta
rullning. Vi hade gjort en paus i vår promenad, som
vi nu företa regelbundet varje dag mellan elva och
tolv för att krya upp oss.
»Nå, vad är det för fel med dem?» frågade hon
och blinkade förstulet åt mig för att bereda mig på
vad som skulle komma.
»De ä’ inga människor, miss, vad vi egentligen
mena med människor. De ä’ inga riktiga människor.»
»Ja, deras sätt att komma ombord var litet
ovanligt», småskrattade hon.
»Just det ja, miss», utbrast Tom Spink och
klarnade synbarligen upp vid denna antydning till, att
han blivit förstådd. »Var komma de ifrån? Det
vilja de inte tala om. Och naturligtvis vilja de inte
tala om det. De ä’ inga människor. De ä’ andar —
vålnader av sjömän, som drunknat för lika länge
sedan som det där fatet kom i drift från ett
sjunkande skepp, och det är åratal se’n, miss, det kan vem
som helst se, om man lägger märke till hur stora
skeppsmusslorna ä’ på det.»
»Tror ni det?» frågade Margaret.
»Det tro vi alla, miss. Vi ha inte levat hela vårt
liv på sjön för intet. Det finns ju otaliga
landtkrabbor, som inte tro på den Flygande holländaren. Men
vad veta de? De äro ju landtkrabbor, inte sant? De
ha aldrig blivit ryckta i benet av ett spöke, som jag
blev på »Kathleen» för trettiofem år sedan, nere i
lastrummet mellan vattenfaten. Och drog inte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
