Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mörka ringar omkring ögonen, och dessa ögon,
blandat latinska och engelska, äro djupt insjunkna i
sina hålor och brinna som i feber.
Tom Spink, en hårdför anglosachser och en duktig
sjöman, länge prövad och som alltid bestått
proven, är andligen nedbrutén. Han är gnällig och
rädd. Ehuru han alltid förrättar sina sysslor, är han
så bruten, att han saknar både stolthet och
blygsel.
»Aldrig mer tar jag hyra rundt Kap Horn, sir»,
började han härom dagen, då jag hälsade god
morgon på honom vid ratten. »Det har jag svurit på
förr, men denna gång menar jag det. Aldrig mer,
sir. Aldrig mer.»
»Varför svor ni på det förr?» frågade jag.
»Det var på ’Nahoma’, sir, för fyra år sedan.
Två hundra trettio dagar från Liverpool till Frisco.
Tänk på det, sir. Två hundra trettio dagar! Och
vi voro lastade med cement och kreosot, och
kreo-soten gick lös. Vi begravde kaptenen här utanför
Horn. Provianten tog slut. De flesta av oss voro
’halvdöda av skörbjugg. Varenda matros måste föras
på sjukhus i Frisco. Det var ett riktigt helvete,
sir, det är just vad det var, och det räckte i två
hundra trettio dagar.»
»Men nu har ni i alla fall mönstrat på till en ny
Hornresa», skrattade jag.
Och i morse gav Tom Spink mig följande
förtroende :
»Ack, om vi ändå hade förlorat timmermannen i
stället för Boney.»
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
