Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Styrmannens ansikte blev ännu mera bistert och
barskt, men utan att göra några kommentarier
övergick han till John Hackey, gatslagskämpen från
San Francisco.
Det var en oförgätlig scen. Styrmannen på
befälsplatsen där uppe, matroserna grupperade där
nere, vresiga och ovilliga att svara. Ett stilla
snöfall singlade rakt ner genom den vindlösa luften,
medan Helsingör med ett dovt dån i seglen
gungade på de lugna dyningarna, så att oceanen slickade
hennes spygatt med långdragna, skälvande suckar
och snyftningar. Och alla matroserna gungade i
takt med rullningarna, med vantar på händerna,
sjöstövlar på fotterna och med utmärglade och sjuka
ansikten. De tre drömmarne med topasögon stodo
och vaggade och drömde tillsammans, likgiltiga för
hela tillställningen.
Och sedan kom det — antydningen till ostlig
vind. Styrmannen märkte den först. Jag såg
honom studsa och vända sin kind mot det nästan
omärkliga luftdraget. Sedan kände jag det också.
Han dröjde en minut, tills han blivit säker, sedan
glömde han den döde timmermannen och gav order
till ratten och besättningen. Och matroserna lade
manken till, fastän det, svaga som de voro, gick
långsamt och besvärligt för dem att gå till väders;
och då sejsingarna tagits från bramseglen och
matroserna på däck höllo på att hissa upp rårna och
skota an, läto de där uppe till väders
överbramseglen gå.
Medan detta arbete pågick och rårna brassades,
började Helsingör, med bogen pekande västvart,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
