Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig halvt i sitt lopp, liksom för att stöta ned mig
med sin spetsiga slidkniv, som han bar i högra
handen, och jag vet, att jag bedömde hans tankegång
rätt, då han på ett för mig föga smickrande sätt slog
mig ur hågen som en oviktig person och sprang
vidare.
Jag förvånade mig över bristen på klartänkthet
hos alla parterna. Myteriet hade flammat upp så
spontant, att deltagarna voro förvirrade och yra i
huvudet till och med då de handlade. Så t. ex.
hade det under alla månader sedan vi lämnat
Baltimore aldrig varit ett ögonblick, dag eller natt,
— till och med då nödfallsarbeten krävde alla
krafter — då icke det funnits en man vid ratten. De
voro så vana vid detta, att de blevo alldeles
hand-fallna vid åsynen av den övergivna ratten. De
stannade ett ögonblick och stirrade på den.
Sedan skickade Bert Rhine med en rask åtbörd och
befallning italienaren Guido Bombini rundt omkring
den halvtäckta styrhytten. Att han kunde
obehindrat gå rundt, var ett bevis på, att ingen fanns där.
Men händelserna avlöste varandra så hastigt, att
jag endast såg föga av dem, det måste jag erkänna.
Jag hade en förnimmelse av, att flera av besättningen
sprungo uppför trappan och upp på akterdäck, men
jag hade ej ögon för dem. Jag iakttog den
blodtörstiga gruppen nära ratten och lade märke till
det viktigaste, nämligen att det var banditen Bert
Rhine och inte andre styrmannen, som gav order
och blev åtlydd.
Han vinkade åt juden Isaac Chantz, som förut
under resan blivit sårad av 0’Sullivan, och Chantz
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
