Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innehade ledningen. Guido Bombini höll sig tätt intill
honom som en trogen hund, som viftar på svansen.
»Det är bra — stanna där ni ä’», befallde mr
Pike, då besättningen ställt upp sig framför luckan
n:o 3, från styrbord till babord.
Det var en spännande scen. Myteri på öppna
havet! Denna fras, som jag lärt mig i barndomen
av Marryat och Cooper, vaknade till liv i min
hjärna. Så var det — myteri på öppna havet anno
1913 — och jag spelade med däri, en dödsdömd
ljushåring, som delade öde med de andra
dödsdömda men ännu härskande ljushåriga, och jag
hade redan dödat en människa.
Mr Pike på husbondeplatsen, gammal och
okuvlig, stödde sina armar mot akterdäcks räcke
ovanför mellandäck och tittade ner på myteristerna, —
och aldrig förr hade väl ett myteri haft sådana
deltagare. Först och främst de tre banditerna och
fästningsfångarna, allt annat än sjömän och ändå i
spetsen för detta företag, som väl var en
sjömans-affär, om något. Till dem slöt sig den italienske
hunden Bombini, och vid deras sida syntes så
underligt hopkomna män som Anton Sörensen, Lars
Ja-cobsen, Frank Fitzgibbon och Richard Giller —
även Arthur Deacon, den vite slavhandlaren, John
Hackey, gatslagskämpen från San Francisco,
mal-tesaren med Londondialekt och Tomy, den grekiske
självmördaren.
Jag lade märke till de tre främlingarna, som stodo
tätt tillsammans ett stycke ifrån de andra och
gungade efter den lätta rullningen och drömde med
sina bleka topasögon. G’ch där var faunen, sten-
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
