Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, människan är underligt skapad. Men då jag
tänker kallt på saken, förstår jag, att det var
huvudsakligen samma glädje jag kände över att klå
upp Tom Spink som den jag fordom erfor under
intelligensduster, då jag besegrade kvicka
motståndare med mina epigram. I det ena fallet bevisar
man sig vara en snillets toppflöjel, i det andra en
musklernas dito. Whistler och Wilde voro precis
lika mycket intellektuella översittare som jag med
hugg och slag tvingade Tom Spink att ramla
baklänges och bli liggande där.
Och mina knogar äro ömma och svullna. Jag
upphör ett ögonblick att skriva för att se på dem
och hoppas, att de inte behålla den där fasonen
alltid.
I alla händelser underkastade Tom Spink sig sitt
straff och lovade att hålla sig i skinnet och vara
beskedlig.
— »Sir!» dundrade jag till honom precis i mr
Pikes blodtörstiga ton.
— »Sir!» mumlade han med blödande läppar. »Ja,
sir. Jag skall svabba opp det, sir. Ta, sir.»
Jag kunde knappast låta bli att skratta honom
midt i ansiktet, ty hela saken var så löjlig, men
jag lyckades se riktigt hög och sträng och
fruktansvärd ut, medan jag övervakade däckets
rengöring. Det löjligaste var, att jag måste ha kört
ner Tom Spinks buss i halsen på honom, ty han
hickade och hade uppstötningar hela tiden, medan
han svabbade och skrubbade.
Sedan dess har luften i aktern varit märkvärdigt
ren. Tom Spink lyder alla befallningar i en blink,
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
