Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
byggnaden var uppförd. Det var släktarvets heliga
ansvar, det testamente av plikt, som gått i arv från
alla våra förfäder.
Och jag brann ännu mera kallt. Det var ingen
röd, brutal vrede, det var något intellektuellt. Det
grundade sig på förnuft och historia, det var de
starkas handlingsfilosofi, stoltheten hos de starka
över deras styrka. Nu ändtligen förstod jag Nietzsche.
Jag förstod, att böckerna hade rätt, jag förstod
sammanhanget med höga tankar och höga
handlingar, midnattstankarnas förvandling till handling
från härskareplatsen på akterdäcket av en
kollast-dragare anno 1913, med min kvinna bredvid mig,
mina förfäder bakom mig, mina snedögda tjänare
under mig, djuren nedanför mig och under mina
hälar. Tag förstod ändtligen kunglighetens idé.
Min vrede var vit och kall. Denna underjordiska
råtta till människousling, som kravlade genom
fartygets innandömen för att hota mig och de mina!
En råtta i sitt hål, som förde ett mera bestialiskt
oväsen än en råtta någonsin åstadkommit! Och det
var i denna anda jag svarade banditen.
»Då ni kryper på buken över det öppna däcket
i fullt dagsljus som en gul hundracka, som har
piskats till lydnad, och då ni visar i handling, att
ni tycker om det och är glad åt att få göra diet,
då, men inte förr, skall jag tala med er.»
Under de nästa tio minuterna öste han över mig
hela sitt släktes pöbelspråk genom ventilatorns
galler. Men jag svarade ej. Jag hörde på, och jag
hörde kallt på, och medan jag hörde på, förstod
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
