Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyrtionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
praktisera sig över från mesanmasten till
kryssmasten och komma på oss uppifrån, men hur de
skulle kunna angripa oss genom golvet, gick över
min horisont.
Men de angrepo. Ett modernt fartyg är en
invecklad historia. Hur skulle jag kunna gissa mig till
deras sätt att angripa?
Klockan var två på natten, och i en timme hade
jag bråkat min hjärna med att se röken uppstiga
från förkajutans aktre avdelning och undra, varför
myteristerna hade ångan uppe i hjälpmaskinrummet
vid en så sen timme. Hjälpmaskinen hade ej
an-vändts på hela resan. Klockan hade nyss slagit fyra
glas och jag stod lutat mot räcket på akterdäck,
då jag hörde ett förfärligt hostande och stönande
akterifrån. Sedan kom Wada springande över
däcket till mig.
»Stor olycka med Buckwheat!» ropade han till
mig. »Ni komma genast!»
Jag stack till honom mitt gevär och ställde honom
på vakt, medan jag sprang rundt navigationshytten.
En tändsticka i Tom Spinks hand visade mig vägen.
Mellan akterluckan och ratten satt Buckwheat och
vaggade fram och tillbaka och vred händerna eller
slog omkring sig med armarna, medan tårar störtade
ur hans ögon. Min första tanke var, att han i sin
dumhet hade gått och fått svavelsyra i ögonen. Men
hans förfärliga hosta och stönanden skulle snart ha
tagit mig ur min villfarelse, om ej Louis, som lutade
sig fram över aktertrappan, hade uppgivit ett rop
av överraskning.
Jag gick bort till honom, och en fläkt av luften,
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
