Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hur ha de kommit dit?»
»De ä’ ju trollkarlar och kunna flyga. Ni har
väl inte sett dem gå förbi?»
»Nej», medgav jag, »inte ha de gått förbi mig.»
Den stackars Tom Spink stönade.
»Men det finns linor till väders, så att de kunna
komma över från mesanmasten till kryssmasten»,
fortfor jag. »Skicka hit Wada.»
Då denne avlöste mig, gick jag akteröver. Och
där stodo de i en rad, våra tre ljushåriga
skeppsbrutna med topasögonen. Aldrig har deras ögon
varit så lika kattögon som i skenet av den
blindlykta Louis höll upp mot dem. Och de spunno
sannerligen! Åtminstone liknade de oartikulerade ljud
de frambringade mera en katts spinnande än
något annat. Det var tydligt, att dessa ljud uttryckte
vänliga avsikter. De sträckte också ut sina händer
med flatorna uppåt till tecken av fred. Var och en
i sin tur tog av sig mössan och lade för ett
ögonblick min hand på sitt huvud. Detta betydde utan
tvivel, att de erbjödo oss sin tjänst och erkände
mig som sin herre.
Jag nickade. Det fanns ingenting att säga till
män, som spunno som kattor, och teckenspråk föll
sig ganska svårt i blindlyktans sken. Tom Spink
brummade en protest, då jag sade till Louis att ta
dem med sig ner och ge dem filtar.
Jag tecknade till dem, att de skulle sova, och
de nickade tacksamt, tvekade, pekade sedan på
sina munnar och gnedo sig på magen.
»Drunknade människor äta inte», sade jag
skrattande till Tom Spink. »Gå ner och se, hur de bära
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
