Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Germanismens uppkomst och betydelse. De germanistiska storhets-idéerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skada att den skarpsinnige Kant, som dog 1804, ej
lefde några årtionden senare. Han skulle med sina
rättsprinciper och sina stora allmänt mänskliga synpunkter
säkerligen ha häjdat germanismen med dess chauvinism.
Kant svärmade för franska revolutionens principer, hyllade
republikanismen och ville ej de skilda folkens afsöndring från
hvarandra i trång nationalism, utan deras sammanslutning
i ett världsborgardöme. Han utgaf midt under den stora
revolutionen en märklig skrift: »Filosofiskt förslag till
ständig fred» (1795) och visade där, hurusom freden skulle
hvila på ett förbund mellan fria stater, som omfattade hela
Europa och representerades af en permanent kongress.
Första vilkoret vore dock, att alla stater skulle vara
republikanska, ty under det en kung hyser föga
betänkligheter att förklara krig, drager sig folket därför i det längsta,
då det vet, att det utsätter sig själft för alla bördor och
olyckor, som följa med krig.
Först när rättsifvern svetsat folken samman, skall den
värkliga jämvikten hålla sitt inträde i världspolitiken i
stället för slugt beräknade afvägningar och
maktbalanseringar mellan förbund och motförbund.
Patriotismen var Kant allt för trång, han ville med
lefvande sympati omfatta hela mänskligheten. Men han
var därför ingen naiv optimistisk drömmare, tvärtom, han
kände för väl människornas svagheter, så att han snarare
var pessimist, och gick så långt att han förklarade
människosläktet utmärkas af »Thorheit mit einem Lineamente von
Bosheit verbunden.» Kant såg ock med vemod på
världshistorien, däri han ej fann någon planmessighet och god
vilja, trots skenbar planmessighet här och där i detaljerna
— »allt är i det stora hela sammanväft af dårskap,
barnslig fåfänga, ofta också af barnslig elakhet och
förstörelselusta». Han framhöll ock, att de mål, som människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
