Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Fransk-tyska kriget af 1870. Huru det framkallades af Bismarck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänkte ej på, att representationens afslag kort förut på
äskade anslag till militärväsendet försvagade landets
stridskraft. Äfven oppositionen hade i detta fall ett stort ansvar,
då den var med därom.
Napoleon och hans ministrar blefvo helt enkelt
marionetter i Bismarcks hand, beroende på deras, särskildt
Gramonts, politiska oförmåga och brådstörtade samt kritiklösa
handlingar gentemot rikskanslärens knep. Detta —
Emstelegrammets förfalskning — var dock så pass klumpigt
och dumdristigt, att det blott behöfts ett uppskof på en
dag med regeringens krigsförklaring för att närmare taga
reda på hvad som värkligen passerat mellan kung Wilhelm
och Benedetti vid sista samtalet i Ems. Detta hade varit
den lättaste sak i världen, om man afvaktat Benedettis
återkomst till Paris, som ägde rum den 15 juli på förmiddagen.
Gramont förklarade i konseljen den 14 juli, att kriget
var oundvikligt och att, om man afböjde det efter depeschen
i Norddeutsche Zeitung, skulle han ej ett ögonblick behålla
sin portfölj. Le Boeuf gillade honom och yrkade på
mobilisering oförtöfvadt.
Ett framställdt förslag att hänskjuta saken till en
kongress gillades af Napoleon, men käjsarinnan motsatte sig
detsamma såsom vanhedrande, och under hennes inflytande
kom konseljen snart att fatta det ödesdigra beslutet:
krigsförklaring. Hon trodde, enligt vissa äregiriga generalers
utsago, att Frankrike var starkare än Preussen, hon
fruktade oppositionen och hoppades, att ett lyckosamt krig
skulle befästa dynastien. På Napoleon öfvade hon det
största inflytande och Gramont samt flera andra ministrar
böjde sig lätt för henne. Käjsaren var emellertid ingalunda
så stämd för kriget som käjsarinnan och hade flera gånger
sagt Ollivier, att han var besluten att ej göra någonting.
Han var ock nedstämd och klen genom sin sjukdom och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
