Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fredens betingelser efter världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Folken måste resa sig mot detta galna system för
despotisk ledning af staternas angelägenheter och oförtöfvadt
öfverallt fordra grundlagsenliga bestämmelser, som skydda
fredliga förhållanden staterna emellan och omöjliggöra
listigt öfverlagda krigiska konflikter.
I de flesta stater står regeringen ensam för
utrikespolitiken och behöfver ej samråda med riksdagen.
Tyskland och Ryssland äro typiska med hänsyn till regeringens,
eller rättare monarkens absoluta myndighet i detta afseende.
I länder med konstitutionellt styrelseskick och
utvecklad parlamentarism, är regeringen alltid i kontakt med
parlamentet i fråga om utrikes-angelägenheter, ehuru den
i allmänhet har befogenhet att ensam besluta.
I Förenta staterna och Norge står dock utrikespolitiken
under konstitutionell kontroll. Förenta staternas president
och regering samråda med kongressens utskott för
utrikes-angelägenheter, innan de fatta beslut om sin politik i alla
viktiga fall.
I Sverige är det praxis, att, då allvarsamma politiska
händelser synas hota landets neutralitet och fredliga
hållning, konungen i enlighet med regeringsformens 54 §
»äskar af riksdagen särskilda deputerade, att med honom
öfverlägga om ärenden, dem han pröfvar böra hemliga
hållas». Dessa ha dock ej makt att fatta beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
