Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fredens betingelser efter världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakom sig ett stort antal representanter för tysk kultur,
visar oss tydligt, huru de germanistiska storhetsidéerna i
förening med den allt behärskande militarismen förvändt
synen hos äfven de bästa män i Tyskland. Alla tyckas
vara inexercerade i samma tankegång: tyskt militärvälde
är liktydigt med högre kultur och Europa skall
organiseras på militarismens grund. Endast genom en
egenartad förvirring kan en sådan besynnerlig tanke uttalas,
som att tyskarna eller den germanska rasen »upptäckt
organisationens faktum». Det är ingen mening i denna
fras, sedd som abstrakt begrepp.
Tyskarna må ha visat en stor organisatorisk förmåga i
utbildandet af militärväsendet, men Napoleon torde väl få
anses som en af de största militära organisatörer
historien känner. Och nog äro väl engelsmännen synnerligen
framstående organisatörer med hänsyn till såväl sina
kolonier som sin flotta.
Då Tyskland vill »organisera Europa», afsågs därmed,
att sedan Tyskland segrat och dikterat freden, skulle den
tyska imperialismen behärska Europa och göra om
världskartan enligt sina idéer.
De stater, som skulle organiseras att samvärka med
det segrande käjsardömet, blefve tvifvelsutan anvisade
rollen af vasaller. Men det lockar ej någon, tvärtom.
Hvarje stat måste hålla på sin själfständighet, ingen
vill beröfvas sin frihet. För öfrigt har Preussens
behandling af polacker och danskar i annekterade provinser gifvit
afskräckande exempel på tysk organisationsmetod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
