Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fredens betingelser efter världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oangripliga och följaktligen kunna ägna mer omsorg åt
kulturens ömtåligare blomster.
Trots många goda idéer och en hofsamhet, som skarpt
kontrasterar mot de flesta andra tyska förslagen och
uppropen till neutrala folk, visar sig dock Liszt stå under
samma hypnos, som alla andra tyskar i fråga om krigets
uppkomst och bestämmelse, anklagelsen mot Belgien,
Englands skuld i kriget o. s. v. Han instämmer i den
uppfattning, som d:r G. Irmer, legationsråd, framställt i sin
broschyr om Englands »världsok» och dess roll som
anstiftare af världskriget, en den mest lidelsefulla och
ensidiga framställning man kan tänka sig.[1] På Edvard VII
lägger han i första hand ansvaret för den tyskfientliga
politiken i England och Grey är blott värkställaren af hans
politiska testamente: »för historiens domstol är det för alla
tider fastslaget, att den engelska politiken hänsynslöst arbetat
på denna krigssammansvärjning mot det tyska riket, och
att England frambesvor detta europeiska krig mot oss».
Besynnerligt nog ha både Liszt och Irmer i förening
med prof. Lamprecht i deras gemensamma inledningsord
till ifrågavarande skrifter, tillhörande en serie »Mellan krig
och fred», röjt sin glädje öfver kriget, tydligen i orubblig
tro på Tysklands seger. De åberopa Treitschkes ord om
»kriget såsom en hälsobrunn för folket» och förklara, att
det »nu åter kommit till heders», och de medgifva, att
Tyskland själf gripit till offensiven. De beklaga »det
politiska nedgåendets bedröfliga tid, som gjorde de bästa
oroliga för framtiden», och glädja sig däråt, att »ledande
strategers djärfva dådkraft i afgörandets stund i hela riket
frigjort en samfälld röst: Ändtligen den räddande
handlingen»! Jag erinrar här om Bernhardis ord i företalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
