Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derföre ej mindre i våra, än i förflutna tider, blott äro
uppfyllandet af en helig pligt.
För att ej förlora hoppet om en fortgående civilisation
måste man antaga, att krigen såsom yttringar af
sjukliga samhällens naturvidriga begär icke skola sätta
en varaktig stämpel på förhållandet mellan Europas
folk. Fred och vänskap mellan dem måste åter blifva
regeln, och om äfven den eviga freden på jorden endast
är att finna inom drömmarnas rike, der svaga hufvuden
stifta lagar af dimma, som fördunsta, så snart verklighetens
sol uppgår, bör dock kriget blifva ett undantag
framkalladt af sällsynta och tillfälliga förhållanden. Att,
så vidt fosterlandets ära tillåter, undvika hvarje sådan
anledning till missämja eller åtminstone förekomma
dess utbrott i öppen fiendtlighet, måste blifva ett mål
för statsmannens oaflåtliga bemödanden. Ensam förmår
han det likväl icke. Det folk, hvars öden han leder,
måste understödja hans sträfvande, och ett af de medel,
de gemensamt ega, är: att så förbereda och ordna sitt
lands försvarskrafter, att en seger för fienden ej vore värd
det offer, han måste kosta. Detta kan äfven ett litet
folk förmå, om en varm och uppoffrande fosterlandskärlek
råder öfver dess handlingar, och har det
uppfyllt denna pligt, må det ej misströsta. Drabbas det
af krigets olyckor, kan det visserligen besegras, ty
segern står ej i menniskors hand, men det har åtminstone
förvärfvat sig rätt till hoppet att åt kommande slägten
öfverlemna det dyrbara arfvet af ett land, der ett fritt
folk, med aktning för andras rätt, allena för sig stiftar
lag.
Då jag således antager, att Sverige, kännande sin
underlägsenhet vid jemförelsen med Europas stormakter,
likväl hyser en allvarlig föresats att till det yttersta
försvara sitt oberoende och ej nödgas afstå från hoppet
att deri lyckas, har naturligen för mig framställt sig
den frågan, hvilka lärdomar vi för ordnandet af vårt
försvar kunna hemta från det krig, under dånet af
hvars åskor vi ännu känna vår verldsdel darra. Äfven
om jag i öfrigt dertill egde förmåga, skulle ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
