Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckoslanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlovade land med motiv i oändlighet och en
galg-humor, som frodades i gränderna och fullkomligt gick
i stil med min sinnesstämning.
En morgon kom ödesmyntets glada sida upp. Nu
litade jag helt och hållet på dess magi och bara
väntade på den lyckliga händelsen. Framemot kvällen
befann jag mig i närheten av Hornstull, då en röst
bakom mig hejdade mina steg.
— Harren! Hörnu harren!
Jag vände mig om. Där stod silhuettklippare
Larsson.
— Ursäkta, harren, men vi känner ju varandra.
Har harren te ett glas öl? Ja ä torsti som fan!
Jag förklarade min situation för den besvikne
konstnären.
Nå — det var ju egentligen inte så farligt med
honom — han hade fast anställning vid ett gyckel som
höll till i ett tält inne på en gård vid Hornstull. Det
var skjutbana och vaxkabinett och trolleri och Den
Feta Qvinnan. Som extra attraktion satt Larsson i en
skrubb och klippte silhuetter för 10 öre stycket,
fast direktören, som också var trollkarl och akrobat
och dansk, tog 25 öre av publiken. Men husrum och
mat fick man, fast utan öl. Livat var det för rexten
och mycket folk ibland. Där förevisades också en
dvärg från Småland under namn av General Colibri.
Dessutom sjöng en annan smålänning bondvisor. Han
hette Bondeson. Det var med ett ord en
gammal-Fröjd, som det kallades på den tiden och ambulerade
mellan de större marknaderna i landet, fast den nu
försökte sin lycka i Stockholm. Han Larsson, han
förstod mig så väl, han hade själv varit mycket värre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
