Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Peter d. store och hans eröfringspolitik. Ryssland för öfvervikten i östra Europa. Karl XII:s krig med Peter d. store och August II. Östersjöprovinserna komma under Ryssland. Finland eröfras och ödelägges af ryssarne. Peter d. stores s. k. testamente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vunnit någon lysande seger. Detta karaktärsdrag är betecknande
för hans barbariska begrepp om ära.
Två gånger hade ryssarne under V. Galitsin misslyckats mot Krim,
och Peter företog sig nu att öfver Don anfalla fienden samt att
belägra Asov. Tillbakaslagen, måste han genom utlänningars hjälp
förskaffa sig en flotta; alla Dons småhamnar förvandlades till
skepps-varf, och snart var en hel flottilj färdig, så att Asov kunde belägras
såväl till sjös som till lands, hvarpå fästningen kapitulerade (1696).
Nu följde en ifrig värksamhet för skapandet af en större flotta,
och Peter föresatte sig att under sin år 1697 företagna europeiska
resa i Holland och England särskildt studera skeppsbyggeriet.
Visserligen hade Ryssland genom turkiska kriget fått en hamn
vid Asovska sjön, men denna var af jämförelsevis föga betydelse
för hans planer. Till Östersjön måste han fram, ty endast öfver
detta haf kunde han för handeln få säkra förbindelser med
Västerlandet, endast genom att få fast fot vid Östersjön kunde hans rike
upphöra att vara en österländsk stat och få större inflytande på
Europa.
Östersjön var då ett svenskt innanhaf, sedan Sverge kommit i
besittning af ej blott hela Finland, utan ock Ingermanland — genom
freden i Stolbova 1617 — och de öfriga Östersjöprovinserna samt
Pommern. För att kunna "öppna ett fönster åt Västerlandet till"
måste Peter därför spränga de svenska besittningarna någonstädes.
Han begärde intet bättre än att få upptaga Ivan den förskräckliges
och Alexeis eröfringspolitik gentemot det svenska väldet. Någon
krigsorsak hade dock ej funnits under de 4 årtionden, som förflutit
efter freden i Kardis (1661) mellan Sverge och Ryssland.
Men Peter hade ock ett annat mål. Det stora rike, som han
ville förbereda, skulle omfatta hela Europa, som han i sin
chauvinistiska och naiva fantasi ansåg fallfärdigt, och främsta vilkoret var
att krossa Polen, Europas förmur.
Sedan Peter gifvit sitt rike tillräcklig fasthet, förvandlades de
gamla ryska anspråken på enstaka polsk-littauiska provinser till en
än farligare sträfvan att komma hela polska staten till lifs och
underkasta den ryskt öfvervälde.
Att i fråga om dessa planer på utvidgning af den moskovi
tiska staten åt nordväst och väster på grannarnes bekostnad tala om
återtagande af "nationella arf" och söka idealisera dem med
uppgiften att unificera det ryska väldet är, på en provins när, blott ett
politiskt sofisteri, som ryska författare kunna tillåta sig för att gifva
röfvarepolitiken något sken af berättigande. På Östersjöprovinserna
har Ryssland ej kunnat göra anspråk, därför att de fordom lydt
under Novgorod, ty detta Ruriks-välde var aldrig något "ryskt arf",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
