Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Polens delningar. Ryska våldet. August III. Stanislaus August. Katarina II:s, Fredrik d. stores och Maria Teresias röfvarpolitik. Polens första delning. Polens pånyttfödelse. Konstitutionen 1791. Polens andra delning. Polackernas resning; Kosciuszko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
partiet, slöto sig till den nya konfederationen. I stället för att ställa
sig i spetsen för den fosterländska rörelsen läto Stanislaus August
och hans senatorer sig förledas af Repnin att anropa Katarina om
hjälp mot ude upprorsikel“ Hon skyndade sig ock att sända sina
trupper mot de konfedererade, och nu började ett ohyggligt krig,
som blef på samma gång ett nationellt frihetskrig mot Ryssland
och ett religions- och inbördes krig.
De konfedererade i Bar sände deputationer till hofven i Dresden,
Wien och Versailles för att vinna dem för den nationella saken.
De fleste franska filosofer, hvilka låtit sig vilseledas af Katarinas
falskhet och svärmeri för upplysning, uttalade sig för hennes
skydds-ling Stanislaus August och mot de konfederade, som för dem
fram-stodo som fiender till toleransen. Desse skadade därigenom Polens
sak inför Europa, men visade sig, trots all snillrikhet, sakna politisk
blick. Allmänna opinionen gillade t. o. m. Repnins kränkning af
folkrätten genom bortförandet af de fyra patrioterna i rysk fångenskap;
så oförståndigt tyckte man, att polackerna burit sig åt, då de åter
stadfästade lagarne mot dissidenterna.
Man bör dock besinna, att de konfedererade ej hade endast med
en inre religions-politisk fråga att göra. De fruktade numera
dissidenterna i riksdagen såsom Rysslands bundsförvandter, och häri
ligger förklaringen till deras motstånd i dissident-frågan, som eljest
naturligtvis varit i hög grad korttänkt. Det var först och sist mot
Rysslands våld de reste sig.
Choiseul, som på denna tid åter var Frankrikes utrikesminister,
såg hvad det gälde, och han hade före någon annan upptäckt
Katarinas hemliga afsikter, hvarför han utvecklade den största energi för
att bistå Polen och stälde sig på de konfedererades sida samt sände
dem penningar och officerare. De konfedererade erhöllo ock ett
visst stöd af hofvet i Wien och kommo att förlägga sitt högkvarter
till Eperies i Ungern.
De ryska härarne vunno emellertid stora framgångar och
er-öfrade Bar, Berdischev och Krakau, och saporogiska kosacker i
förening med polska och ukrainska bönder och röfvare mördade
alla de katoliker de påträffade samt brände och odelade deras
egendomar.
I synnerhet förhärjades Dniepr-provinserna, där tillståndet
erinrade om Chmielnickis uppror. Ett gräsligt blodbad i staden Urnan,
tillhörig Potocki, spridde fasa i Ukraina. Inalles beräknas 50,000
ha blifvit mördade, och ryssarne anfördes af bl. a. general Dewitz,
en blodtörstig bödel, en af den tidens smutsigaste karaktärer.
Konfederationens styrka uppgick till ungefär 16,000 man, som
dessvärre saknade disciplin och voro fördelade på flere afdelningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
