Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Polens delningar. Ryska våldet. August III. Stanislaus August. Katarina II:s, Fredrik d. stores och Maria Teresias röfvarpolitik. Polens första delning. Polens pånyttfödelse. Konstitutionen 1791. Polens andra delning. Polackernas resning; Kosciuszko.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skref till käjsarinnan, då hon begärt hans råd, att inkräktningen och
delningen voro icke allenast «politiskt kloka åtgärder, utan därjämte
företagna i religionens intresse11!
De tre stormakternas beteende mot Polen hade den skadligaste
invärkan på den offentliga moralen i Europa, då de franska
filosoferna gillade rättskränkningen och påfven gaf den sin välsignelse.
Otaliga vande sig att finna sig i våldshandlingar, som ej blefvo
rättade eller försonade och som också därför allt för ofta funnit
efterföljd.
Rättsbegreppen kunna bli ytterst elastiska äfven hos snillen och
lärda, då mäktiga furstar eller stormakter öfva våld, och det
politiska sofisteriet har därvid ofta firat skandalösa triumfer. 9
Sällsamt var i allt detta elände, att den gamla
samhällsordningens absolutistiska representanter: Katarina II, Maria Teresia, Josef II,
Frans II, Fredrik II och Fredrik Vilhelm II samt deras ministrar
dels långt före och dels samtidigt med den stora franska
revolutionen — hvars omstörtning af kungamakten stämplats som en
demagogisk illgärning och medförde furstekoalitionerna mot Frankrike —
själfva genom ett rysligt, blodigt exempel sanktionerat revolutionen,
omstörtat statens rättsligt stadfästade grundvalar samt trampat
egan-derätten under fotterna, m. e. o. upphäft den historiska rätten.
Polens delningar voro det vederstyggligaste resultatet af
stor-makts-politiken i 18:de århundradet och berodde till stor del på
inbördes fruktan och afund hos Preussen, Österrike och Ryssland,
fast hufvudorsaken var Rysslands eröfringspolitik, ledd af Katarina II.
Detta Polens öde är ett af de skändligaste brott historien
känner, och de furstar, som utförde delningarna, skämdes i själfva värket
därför, ehuru de ändock ej läto sig häjdas i sin vanärande
röfvar-politik.
De sökte sina egna fördelar på bekostnad af en stat, som själf
ej utgjort någon den ringaste fara för grannarne, och de tre
regeringarnas samvetslösa statskonst såg något helt berättigadt i att
plundra ett försvagadt rike. Begreppet folkrätt var alldeles
utplå-nadt hos dem. I egennytta och hänsynslöshet för en främmande
stats nationella intressen voro alla tre lika. De hade ej heller
aktning för hvarandra, och diplomatien dem emellan gick ut på att
lura eller skrämma, locka med gemensamt rof eller hota med farliga
allianser eller ruinerande krig. Den djupaste inbördes misstro rådde,
och det var fruktan för hvarandra, som förenade de tre rofstaterna
till gemensam brutalitet mot Polen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
