Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I febr. 1742 uppsade ryssarne helt plötsligt och oväntadt
vapen-hvilan, hvarpå en af svenska befälhafvarne, öfverste Lagercrantz,
drog hären tillbaka från Fredrikshamn och sändes därefter till
Mosk-wa för att begära vapenhvilans förlängning, som dock ej medgafs.
Detta blef Elisabets tack för hjälpen. Till denna försåtliga
handling fogade hon en annan, som fullständigt ingick i den
traditionella ryska politiken enligt Peter d. stores «plan«.
Så snart Lagercrantz lämnat Moskwa, lät Elisabet, uppmuntrad
genom hans begäran om vapenhvila och erhållen underrättelse om
svenska härens ömkliga tillstånd, den 18 mars 1742 utfärda ett till
Finlands invånare stäldt manifest på både finska, svenska och tyska
språken däri hon förklarade, att hon ej hade för afsikt att göra
er-öfringar och utvidga sitt rikes gränser, och lofvade, att om finnarne,
för att icke, såsom nu skett, genom de oroliga hufvudena i Sverge
blifva blottstälda för olycksbringande krig, ville af skilj a Finland
till en fri och själfständig stat och själfva fastställa dess
regeringsform, så skulle hon lämna ett kraftigt understöd därtill! Man
ut-spridde ock ett rykte, att härtigen af Holstein skulle bli storfurste
öfver det sålunda själfständigt blifna Finland. Svenska regeringen
skyndade att i en motproklamation varna för Elisabets lockelser
och uppmana finnarne till trohet mot Sverge.
I juni ryckte 22,000 ryssar öfver gränsen, och att möta dessa
hade Lewenhaupt blott 14,000 man; flertalet i krigsrådet beslöt att
återtåga samt förstöra Fredrikshamn. Nyslott föll kort därpå
i.rys-sames händer.
Hären var snart i upplösningstillstånd, all disciplin var borta,
de högre officerarne visade generalerna öppet förakt och soldaterna.,
isynnerhet de finska, deserterade hoptals. Ändtligen måste den vid
Helsingfors stående hären kapitulera (aug. 1742), och sålunda hade
Finland nästan utan svärdslag blifvit fullständigt eröfradt på 21/*
månader.
De svenska regementena fingo med sina vapen återvända till
Sverge, men åt finnarnes eget val lämnades att bestämma, huruvida
de ville följa med svenskarne eller lämna sina vapen och fanor åt
Lascy och återvända till sina hemorter. Alla finska regementen
valde det senare och svuro trohetsed åt Elisabet.
Redan i början af augusti hade käjsarinnan sändt en
ämbetsman och en prest till Savolaks för att taga trohetsed af befolkningen,
och i samma mån som de ryska vapnen framryckte, band man på
samma vis folket vid ryska staten. Af alla Finlands invånare, äfven
halfvuxna gossar, togs trohetsed åt käjsarinnan, och ryska
regeringens åtgärder utvisade, att den ej ernade afstå från det intagna
landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
