Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då riksdagen sammanträdt, öfverraskades Gustaf af en stark
oppositon, som leddes af adeln. Högadeln, som under frihetstiden
styrt riksdagarne och genom rådet riket, hade genom Gustafs
statskupp 1772 förlorat sin forna makt och var ej nöjd med sin
nuvarande ställning, utan sträfvade efter att återinföra det förra
regeringssättet och införa riksdagsvälde i stället för kungavälde. Den talrika
mindre bemedlade adeln saknade de förra riksdagsförmånerna, främst
de inkomster den hade af mutorna. Oppositionen, som sålunda var
långt ifrån oblandadt patriotisk, utgick emellertid ock från grundade
farhågor för kungens öfverdåd och själfrådighet, och man förstår
väl, att den bildade och frihetsälskande adliga byråkratien ej ville
utan vidare efterskänka något af ständernas rättigheter. Gustaf å
sin sida begick det felet att ej på konstitutionellt sätt samvärka med
riksdagen för att afhjälpa de finansiella bristerna, som han sökte
dölja, och han hade ock stark böjelse för storpolitik med
förstorings-planer. Denna sträfvan, som för resten allmänt ansågs af den
tidens furstar och statsmän såsom fullt berättigad, underblåstes af den
energiske och om medlen föga nogräknade Toll, och Gustaf torde
nog ha beräknat att genom ett lyckosamt krig kunna öfverskyla den
bristfälliga finansförvaltningen.
Beklagligtvis gjorde sig 1786 års riksdag skyldig till svåra
missgrepp i sin delvis berättigade opposition. Man tillät sig bland
adeln de mest förolämpande yttranden om kungen och sökte förmå
riksdagen att rösta mot allt hvad han föreslog. Gustaf var lika
missnöjd som trots någon med kronobrännerierna, men i stället för
att bistå honom i hans förslag att afskaffa dem utan att återinföra
den förkastliga husbehofsbränningen, begagnade adelsoppositionen
bränvinsfrågan som ett medel att stämma bondeståndet mot kungen.
Passevolansen, eller afgiften för krigsmanskapets underhåll under
möten och marscher, blef, fast den tydligen hade alla skäl för sig,
afslagen af adeln och bönderna, hvarmed frågan var förfallen; och
då kungen angifvit densamma som riksdagens hufvudfråga och sitt
eget hufvudintresse, blef utgången hans kännbaraste nederlag.
Härmed hade hans ställning blifvit en annan än förut, och fastän han
alltid gynnat adeln, blef denna nu en motståndare, som han hade
att bekämpa och — krossa.
Gustaf grämdes djupt af att erfara denna opposition. Skalden
J. G. Oxenstierna, kanslipresident från maj 1786, har i sin
dagbok: Mitt minne[1] meddelat, hurusom kungen under riksdagen
"hade dagar, då han var nära förtviflan" och sade sig finna, “att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
