Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kort därpå tillät sig ryska hofvet att meddela det danska den
sanningslösa nyheten, att Gustaf under tiden föreslagit en traktat
mellan Ryssland och Sverge med Danmarks uttryckliga uteslutande,
tydligen i hopp, att den svenska kungens härigenom afslöjade
trolöshet skulle förstöra den vänskap han till ryska hofvets förbittring
vunnit i Danmark.
Enligt Oxenstjerna meddelade Bernstorff saken till svenska
beskickningen i Köpenhamn och förklarade tillika, att «om sådant
vore ett af Ryssland diktadt värk, kunde man ej mera handla med
ett hof, som brukade sådana trolösa angifvelser«. Gustaf
dementerade ock uppgiften på det kraftigaste och Oxenstjerna intygade
riktigheten. Osanningen skadade ock Rysslands sak i Danmark och
gagnade Sverges i ej ringa grad.
Med England och Preussen förde Gustaf ock underhandlingar;
men han lyckades ej få några förbundsfördrag med dem till stånd,
fast han ansåg sig ha fått goda förhoppningar om bistånd.
Frankrike, hvars politiska betydelse i Europa aftog på denna
tid och som nu samlade sig inom sig själf före den stundande
revolutionen, kunde ej längre blifva ett stöd för Sverge.
Förbindelserna mellan Sverge och Frankrike, som börjat under Gustaf II
Adolf och med få afbrott varat 1 V2 århundrade, hade hvilat på
ömsesidiga fördelar. Trofast hade Frankrike alltid understödt det
anti-ryska partiet i Sverge och slutligen gifvit Gustaf III medel att
utföra sin revolution 1772 samt att därefter förbättra försvarsvärket.
Nu måste emellertid Gustaf fullfölja sin politik utan hjälp från
Frankrike, som numera eftersträfvade Rysslands vänskap och allians.
Fastän Gustaf sålunda stod utan allierade; drog han ej i
betänkande att inlåta sig i strid med Ryssland och förklarade i januari
1788 för sin krigsminister Toll och finansminister Ruuth samt
öf-veradjutanten Wrede, med hvilka han under januari—april höll nio
hemliga krigskonseljer, att han beslutat, så vida
subsidieunderhand-lingarna vunne framgång, «å sin sida uppfylla traktaten med Porten
och vid första vårdag attaquera Ryssland i hjärtat af dess makt,
nämligen själfva hufvudstaden«. Han ansåg, att rätta ögonblicket vore
inne, då hans minister i Petersburg, v. Nolchen, i sina rapporter
beskrifvit missnöjet i Ryssland och hufvudstadens samt gränslandets
blottande på trupper o. s. v. För den lyckliga utgången af
angreppet på Petersburg räknade kungen också mycket på “den revolution,
som vid ett sådant tillfälle ofelbart skulle ske«, hvilken äfven lätt
kunde understödjas, "då man tog till skäl af sitt förehafvande den
orättrådighet Storfursten (Paul) kände genom den af käjsarinnan
ännu förda styrelsen och den föresats K. Maj:t hade att honom till
sina rättigheter återinsätta". Gustaf gaf order om rustningars be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
