Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort vara nyttjade, ännu ligger kvar af brist på medel att röra hela
sin styrka och har i otid uppväckt sin grannes uppmärksamhet att
samla sig, under det vi hvila« etc. Häraf begagnade sig Gustafs
motståndare i Finland. Proviantens och krigsfömödenhetemas
otillräcklighet samt öfverdrifna rykten om den annalkande ryska härens
styrka användes som skräckmedel, hvarmed de försökte undergräfva
soldaternas pålitlighet. Toll, som enligt Oxenstjema påtagit sig för
mycket och därigenom vållat oreda, föll i onåd hos Gustaf och
af-lägsnades från ledningen af kriget, sedan G. M. Armfelt meddelat
kungen, att missnöjet hufvudsakligen var riktadt mot Toll, då han
ansågs som krigets egentliga upphofsman. Gustaf fann stämningen
likna den i 1786 års riksdag och «kunde ej förlåta Toll, att han
skilde honom från Ulrik Scheffer och förledde honom att
sammankalla ständerna till 1788 års riksdag, hvaraf åter kriget och alla
hans öfriga bekymmer blifvit följderna« (Ehrenström).
Den 1 aug. anmälde öfverstarne Hästesko och v. Otter för
kungen, att soldaterna på eget bevåg börjat nedtaga sina tält och
bereda sig att aftåga; de fordrade därför, att man skulle draga sig
tillbaka öfver gränsen. Gustaf talade då själf med soldaterna, som
visade vida mer hörsamhet, än officerarna hade låtit påskina och t.
o. m. svuro att ej öfvergifva kungen. Hans sinnesstämning
gränsade till förtviflan och han såg ingen räddning, då officerarne
uppviglade hären till olydnad, utan att någon hederskänsla hindrade
dem att vägra göra sin plikt, när det gälde att gå mot fienden.
Oxenstjerna, som lofordar generalernas trohet och styrka, hvarmed
de gjorde allt för att hindra det allmänna afskedstagandet, förklarar,
att detta väsentligen berodde på «en förtörnad ärelystnads klagan;
— — sådana äro de flestes skäl, sådana de hjältar, som fäkta för
vår frihet och sådana de rena afsikter, med hvilka de uppeldas för
våra grundlagar«. Han anser talet om att kungen börjat kriget mot
grundlagen som ett svepskäl och säger: «Jag bedrager mig ej, att
icke denna ton, inom åtta dagar utspridd, är en värkan af hemliga
stämplitigar, af Rysslands penningar och förförelser inom oss och af
en hop svenskar, nog låga att mottaga de förra och låta tjusa sig
af de senare. Jag tror med nog anledning, att vi här äro omgifna
af ryska spioner och att dessa hjälpas af våra egna«.
Gustaf möttes i sin närmaste omgifning af köld och afvoghet
och kände väl till de grofva smädelser man uttalade om honom;
men icke desto mindre visade han, såsom Ehrenström intygar, i
sitt yttre en förundransvärd ståndaktighet. Han sade en gång: «Jag
är beredd på samma öde, som Karl XII undergick«, därvid han
visade, hur lätt han kunde skjutas genom det vid marken belägna
fönstret till hans rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
