Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bifogade ett bref, hvari han prisade förbundets redliga och
fosterländska syfte.
Gustaf uppmanades af G. M. Armfelt, fastän denne såg
Anjala-deklarationen undertecknad af sin egen farbror, att låta häkta de
förbundne, men kungen ville i stället söka återföra dem till sin plikt
med försonliga medel. Han förklarade sig ärna fortsätta till det
yttersta med det påbörjade företaget och ansåg, att "man i Sverge
är för rättänkande att dela den här rådande dåliga andan". Och
han missräknade sig ej. Allmänna meningen i Sverge fördömde de
officerare, som tagit afsked just då hären skulle gå emot fienden;
de kallades offentligt i Stockholm "förrädare, upprorsmakare, harar
o. s. v., fast de själfva gåfvo sig ut för "redliga patrioter" och
"frihetens stöd" m. m.
Sedan Jägerhorn framfört Anjala-chefernas not i Petersburg
och där sammanträffat med Sprengtporten, hade denne begifvit sig
till Fredrikshamn för att å Katarinas vägnar leda underhandlingarna.
Snart borde han ha insett, att det endast fans ett fåtal, som ville
drifva myteriet ända till landsförräderi genom att skilja Finland från
Sverge. Men han beherskades så af* sin äregirighet, att han i
förtid blottade sina egna och Rysslands afsikter, såg ej den värkliga
ställningen och framställde sakerna skeft för Katarina. Som svar på
en af hans rapporter skref hon till honom ett bref, däri hon
fast-håller den uppfattning, Jägerhorn och Sprengtporten ingifvit henne,
att Anjalaförbundet var ett specifikt finskt parti, som gjort Finlands
själfständig het till sitt hufvudsakliga syfte, och bemyndigade honom
att för finnarne framställa, huru det är "oundgängligen nödvändigt,
att de sammanträda till riksdag i Finland under vår uppsikt och
beskyddade af oss». Han borde vänta, skref hon vidare, att åtaga
sig att bli dess öfverbefälhafvare, då "denna post ej passar honom
förrän hans landsmän förenat sig med oss genom hans
underhandlingar".
Utrikesministern Ostermann, som tydligen sett klarare i saken,
afgaf ett utlåtande, däri han skref, att af de från Sprengtporten
erhållna papperen “ej visa någon bevågenhet, att finnarne skulle
öf-verhufvud vilja samvärka med våra trupper mot svenskarne, och
hela deras sträfvan går ut på att godvilligt förmå svenskarne att
utrymma vårt område och sammankalla en gemensam riksdag"[1].
De svenska officerarna, till hvilken klass man äfven måste
räkna ett stort antal af de finska regementenas officerare, hade
endast i de politiska rättigheternas namn deltagit i det brottsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
