Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Ryssland och Sverge 1719—96. Rysslands krig och härjningar i Sverge 1719—21. Elisabets stfimplingar mot Sverge. Kriget 1741—43. Adolf Fredrik. Katarina II:s stämp-lingar. Försök att lösslita Finland; förrädarne, Anjalaförbundet. Gustaf III och ryska kriget 1788-90. Gustaf IV Adolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
örlogsflottan och komma Petersburg närmare. Den 3 juni kom det
i närheten af Björkö till en häftig strid med Kronstadts-flottan
under Amiral Kruse, som måste draga sig tillbaka till Kronstadt.
Dagen därpå ankom ryska Revalsflottan till grannskapet och lyckades
förena sig med Kronstadt-eskadern, under det de svenska flottorna
drogo sig in i Viborgska viken (6 juni).
Enligt Ehrenström, som tjänstgjorde hos Gustaf ombord på
chefsgaleren Serafim, hade kungen skickat härtig Karl en af E.
uppsatt promemoria, innehållande hans enskilda tankar i fråga om
ställningen, “öfverlämnande likväl till härtigen att göra hvad
omständigheterna fordrade och slutande med den blotta önskan, icke
befallningen, att härtigen med örlogsflottan skulle, så vidt möjligt vore,
intaga en ställning, som kunde skydda skärgårdsflottans operationer".
På denna promemoria, som ej var undertecknad, svarade härtigen,
att hans redan fattade beslut fullkomligt öfverensstämde med kungens
önskan. Detta må särskildt framhållas, då somliga författare, såsom
H. Wrangel, velat gifva Gustaf skulden för båda flottornas
instängning i Viborgska viken, hvilket synes bero på en af härtig Karl efter
kriget afgifven, vilseledande rapport, däri han påstod, att det var på
kungens uttryckliga befallning, som örlogsflottan inlupit på Viborgs
redd. Afsikten var att fritaga sig från ansvaret. Då Gustaf fick se
rapporten förklarade han blott, att "hvarken yttrandet eller afsikten
undfallit hans uppmärksamhet, men att han hade en bred rygg och
kunde bära allt detta“[1].
Helä ryska örlogsflottan — 30 linieskepp och 20 fregatter
förutom mindre fartyg — jämte skärgårdsflottan lade sig utanför
Viborgska viken, där därpå de svenska flottorna, den ansenligaste
sjömakt Sverge någonsin egt, höllos inneslutna under 4 veckors tid.
Ungefär 700 fartyg med inemot 100,000 man och 10,000 kanoner
voro här församlade i omedelbar närhet till hvarandra. Så stora
flottor ha aldrig mött hvarandra, icke ens i Englands
namnkunnigaste sjökrig. Nyss hade Katarina varit så uppskrämd af svenska
flottan, att hon beredt sig att lämna Petersburg, och nu syntes
svenska väldet nära sin undergång. Provianten blef allt mindre och
västlig vind rådde ständigt, så att fartygen ej kunde komma ut ur
viken. Ställningen var ytterst farlig och ryssarne beredde sig att
omsider angripa och tillintetgöra de svenska flottorna; de voro ock
så öfvertygade om framgången, att en hytt ordnades å deras
chefsfartyg, där Gustaf skulle föras fången till Petersburg, och att
öfver-enskommelse om prispenningarnes fördelning träffades.
Men vindens omslag och svenskarnes utmärkta ledning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
