Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf III:s utrikespolitik 1790—92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmaste följden, om Österrike upptoges på annat håll. Föga större
stridslust visade till en början Preussen, och Fredrik Wilhelm II
förmåddes af sina ministrar att intaga samma ställning som Österrike.
England uttalade sig bestämdt för neutralitet.
Omsider genomskådade Gustaf Katarinas listiga plan att få
honom sysselsatt i Frankrike för att vara honom kvitt — såsom synes
af hans bref af d. 13 mars 1792 till sin ambassadör i Petersburg
— och insåg han, att han intet kunde uträtta för franska kungahuset.
Han yttrade sig enskildt därhän till Oxenstjerna och flere
andra i februari och i början af mars, hvarför det ej är sannolikt, att
han skulle ha deltagit i kriget mot Frankrike, om han fått lefva [1].
Under tiden lät Katarina honom veta, att hon ville lämna
honom fritt spel i Norge, om han gaf henne fria händer i Polen.
Planen rörande Norge byggde Gustaf på det där rådande
missnöjet med det danska herraväldet, särskildt de ökade skatter, som
pålagts landet till följd af kriget med Sverge. Gustaf hade ock en
anledning att söka skilja Norge från Danmark, då detta land återigen
våren 1790 synts förbereda ett nytt infall från Norge för att
understödja Ryssland i det då började fälttåget. Genom Armfelt
underhandlade Gustaf en tid med ett parti missnöjda i Norge, men
det visade sig dock, att norrmännen, ehuru de voro hågade att skilja
sig från Danmark, ej ville förena sig med Sverge, utan bilda ett
själfständigt rike — en plan, som Gustaf ej ville understödja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
