Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katarina II och Gustaf IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Adotf, som trott sig finna, att Alexandra ej var
obenägen att öfvergå till lutherska läran, lofvade vid underhandlingen att
ej tvinga sin blifvande gemåls samvete, och Katarina trodde nu, att
saken var afgjord enligt hennes önskan, samt öfverlämnade åt sin
minister Markov och gunstlingen Zubov att uppsätta
förmälnings-kontraktet. Ringarne färdiggjordes och graverades och förlofningen
utsattes till den 22 september. För att lyckas, grepo Zubov och
Markov till en list; de hade måst lofva kungen, att ingen artikel
rörande religionen skulle upptagas i kontraktet, och afsikten var
tydligen att få frågan därom uppskjuten tills förlofningen blifvit afgjord,
så att det sedan skulle bli kungen svårare att vägra sitt bifall. Det
ser ut, som om man ej vågat meddela Katarina sanningen.
Förlofningsdagen kom, och på aftonen kl. 6 uppträdde Katarina
i all sin ståt i tronsalen; man saknade blott fästmannen, hvars
långsamhet väckte förvåning. Orsaken till detta besynnerliga dröjsmål
var följande. Kungen skulle komma kl. 7; kl. 6 infann sig Markov
hos honom med förmälningskontraktet och vid läsningen däraf blef
Gustaf Adolf mycket uppretad att där finna försäkran om
religionsfrihet för storfurstinnan upptagen, hvilken han vägrat afgifva, och
ref sönder skrifvelsen. Han afgaf blott en skriftlig förbindelse att
aldrig kränka storfurstinnans samvetsfrihet. Man försökte de mest
öfvertalande skäl, utan att dock vinna kungens eftergift. "Men om
det gäller Eder krona, Sire?" — sade Stedingk. "Välan", svarade
kungen, "man må förr taga kronan från mitt hufvud, än jag gör
något,_ som är stridande mot mitt samvete!"
Öfverstekammarjunkaren baron Fleming var den ende, som högt
yttrade, att han aldrig skulle tillstyrka kungen att fatta ett beslut, som
stred mot Sverges grundlagar. Kungen stod ock ihärdigt emot ryska
ministrarnas alla föreställningar och till slut, förargad öfver deras
enträgenhet, gick han in i sitt rum, och sedan han helt bestämdt
nekat underskrifva något som stred mot hans lands lagar, drog han
dörren till efter sig.
Ända till klockan 10 väntade Katarina på honom, och nu kom
Zubov och hviskade henne något i örat. Den förbryllade
käjsarin-nan steg upp, stammade fram några ord, blef illamående och lät
afskeda hofvet under förevändning, att kungen blifvit sjuk.
Man försökte ännu att ställa sakerna till rätta. Kungen hade
åter ett enskildt samtal med käjsarinnan, därvid skarpa ord föllo å
ömse sidor; Gustaf Adolf klandrade ministrarnas beteende, men
Katarina ville ej tro, att de afgifvit något bedrägligt löfte. Ministrarna
hade ock flere sammanträden. Trots härtig Karls och de svenska
herrarnes bearbetning, vägrade kungen alltjämt att afgifva någon
sådan förklaring, som fordrades från ryskt håll. Han lofvade dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
