Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Finlands eröfring. Röfvarpolitik. Alexander I och Napoleon I vid freden i Tilsit 1807. Kriget i Finland och Sverge 1808—09; förrädarnes hjälp. Finland ställes under ryske tsaren. Landtdagen i Borgå. - Paul I:s, Alexander I:s och Gustaf IV Adolfs politik gentemot Napoleon intill 1807
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina flottor. Vidare förbundo sig de bägge kontrahenterna till «att
hvarken sluta fred, stillestånd eller neutralitetsafhandling med fienden
utan i förening och efter gemensam öfverenskommelse«.
Gustaf Adolf sände Stedingk d. 6 febr. ett reskript, däri han
beklagade sig öfver fiendtliga demonstrationer från Rysslands sida.
Han skref bl. a.: «Det är ej jag, som öfvergifvit käjsaren af Ryss-
land, utan tvärtom han, som öfvergifvit mig.« Och han framhöll
åter sitt förslag att neutralisera Östersjön genom en allmän
äfverens-kommelse. Sedan Stedingk i en audiens hos Alexander d. 16 febr.
uppläst reskriptet, förklarade käjsaren bl. a.: — — «Faran kommer
ej från min sida! Gud är mitt vittne, att jag icke eftersträfvar en
enda by, det vill säga, icke af er. Det är mot faran från Norge
och Skåne, som ni bör skydda er. — — Räddningen kan endast
komma från kungen. Må han förena sig med mig, må han
åtminstone för ögonblicket underkasta sig nödvändighetens lag, och vi
skola draga oss ur spelet«. Han skylde härvid på fruktan för
fransmännen.
Ett ultimatum från Alexander, som dagtecknades den 22 febr.,
afsändes den 17 med en kurir till Alopaeus för att tillställas svenska
regeringen.
Häri åberopas 1780 och 1800 års traktater om beväpnad
neutralitet och förklaras, att käjsaren «ansett sig på grund af dessa två
traktater icke allenast berättigad, utan äfven förbunden att yrka på
Sverges samvärkan mot England — och följaktligen icke kan tillåta
dess neutralitet. — Han anmodar nu för sista gången konungen, sin
svåger, och det med hela den sanna vänskapens värme, att icke
längre tveka att uppfylla sina förbindelser och att antaga det enda
system, som öfverensstämmer med de nordiska makternas fördelar".
Zlobins påstående, att detta aktstycke redan den fan! iiol
öf-verlämnats till Stedingk, är alldeles oriktigt och vilseledande, och det
vederlägges däraf, att den sista af de i Rysslands ultimatum
omtalade svenska svarsnoterna först den 29 jan. öfverlämnades till ryska
regeringen. Visst är, att Rysslands ultimatum kom svenska
regeringen till handa först då kriget var i full gång.
Enligt Zlobin hoppades Alexander ännu i slutet af januari, «att
konungen af Sverge icke skulle tvinga honom att gripa till vapen«;
och då Gustaf Adolf «gaf intet löfte, lämnade ingen garanti«, så
låter den ryske historikern Alexander bli den af öfverfall hotade, som
måste försvara sig! «Vi kunde, säger Zlobin, icke vara öfvertygade
därom, att icke från Finland skulle komma ett anfall på Ryssland af
svenskarne eller deras bundsförvandter engelsmännen!« Förträfflig
historieskrifning till ryssarnes tjänst!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
