Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Ryssland och Sverge 1810—1814. Karl Johans och Alexander I:s förbund; dess garantier för Finlands förening med Ryssland och Norges förening med Sverge. - Karl Johans politik. Brytningen med Napoleon. Mötet i Åbo 1812. Sverges och Norges förening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sparres kloka plan var alltid hvarje tanke på eröfring; föreninge«
skulle grundas på fri öfverenskommelse med norrmännen själfva.
Efter Karl Augusts död upprätthölls tanken på Norges förening
med Sverge af flera statsmän, isynnerhet statsrådet baron Plåten,
som, tydligen i enlighet med en öfverenskommelse med norrmannen
Wedel uppsatte ett ubetänkande angående Norge", som anförtroddes
grefve G. Mörner vid dennes afresa till Paris för att för Bernadotte
tillkännagifva dennes val till svensk tronföljare. Häri säges bl. a.,
att "föreningen är ett föremål för alla kloka och för en stor del af
alla upplysta norrmäns önskningar«, och betonas, att "norrmännen
böra öfvertygas, att tronföljaren icke är en Napoleons vasall eller
ett blindt värktyg för hans planer", hvarför han "bör från första
början så uppföra sig, att intet tvifvel bör kunna uppstå om hans
värkliga tänkesätt". Tydligen tog tronföljaren ett starkt intryck af
detta Plåtens märkliga betänkande.
Karl Johan hade en svår uppgift att fylla, då han, görande
planen om Norges förening med Sverge till sin, snart fann
nödvändigt, dels att trotsa Napoleon, som pockade på Sverges brytning
med England genom antagandet af kontinentalsystemet, och dels att
göra ifrågavarande förening beroende af anslutning till Ryssland —
Sverges gamla fiende, som nyss tagit Finland. Onekligen visade
sig kronprinsen under den närmaste tiden, då svenska regeringen
och så godt som hela Sverge blott drömde om Finlands återtagande,
som en skarpsinnig statsman, den där dömde efter
omständigheternas kraf och genomskådade svagheten i Napoleons välde. Därtill
kom, att han i fråga om ett närmande till Ryssland ej tillbakahölls
af politiskt hat, såsom fallet var med svenskarne.
Visst är emellertid, att om Karl Johan än i ej ringa mån afsåg
sitt eget, dynastiska intresse, detta sammanföll med Sverges väl. Hade
han omfattat Napoleons system, så skulle han ha blifvit dennes
med-brottsling i nya våldshandlingar och fallit med denne, under det
den afsatta dynastien säkerligen skulle, främst genom den
befryn-dade ryska käjsarfamiljen, ha blifvit återinsatt i sina gamla
rättigheter. Nödvändigt var dock, att kronprinsens närmande till
Ryssland skedde med stor försigtighet och att han en tid måste
bibehålla skenet af godt förstånd med Napoleon.
Till en början måste svenska regeringen foga sig efter
Napoleons förödmjukande fordran att förklara England krig (nov. 1810),
men de hemliga förbindelserna med engelska regeringen afbrötos
dock ej, krigsförklaringen blef blott formell och aftal gjordes ona
passivitet å ömse sidor samt tryggande af engelska varor, som
sändes till Sverge. Napoleon, som fick kännedom härom, hämnades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
