Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Ryssland och Sverge 1810—1814. Karl Johans och Alexander I:s förbund; dess garantier för Finlands förening med Ryssland och Norges förening med Sverge. - Karl Johans politik. Brytningen med Napoleon. Mötet i Åbo 1812. Sverges och Norges förening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. Adlersparre fördömde ock alldeles Karl Johans politik att
i förening med Ryssland grundlägga Sverges lycka, och han yttrar
oförstäldt till kronprinsen, att "i samma stund svenskarne ej äro
emot ryssarne, äro de med dem, d. v. s. deras ödmjuke tjänare".
På grund af ställningens ömtåliga natur kunde Karl Johan ännu
ej delgifva svenska nationen sin plan att sluta sig till Alexander och
motarbeta Napoleon, och Sverges ledande män, nästan hela
statsrådet och det högre krigsbefälet, voro alla lifvade af bittert hat till
Ryssland, som de ansågo borde anfallas för återtagande af det
allt-jemt begråtna Finland. De lefde i den tron, att Napoleon vore det
rätta stödet, och hyste intet förtroende till Alexanders löften och
omby tliga karaktär; men de glömde, att då denne inkräktade Finland,
värkställde han Napoleons önskan, och att dennes karaktär var lika
så tvetydig som Alexanders.
Karl Johans politik var djärf, men han såg dock längre än
de flesta. Snart nog skulle Napoleons uppträdande mot Sverge
gifva kronprinsen vatten på sin kvarn och stämma opinionen i Sverge
för dennes politik, så otroligt det kunde förefalla.
Franska Sändebudet Alquier framstälde i Stockholm Napoleons
anspråk på Sverge — 2,000 matroser och ett regemente i fransk
tjänst eller ock förbund m. m. — på så öfvermodigt sätt, att
svenska regeringen, som afslog fordringarna, begärde hans återkallande.
I stället för honom skickades de Cabre som franskt sändebud; men
ställningen blef ej bättre, i synnerhet som generalmajor Tibell,
hvilken i slutet af 1811 fallit i onåd hos Karl Johan och begifvit sig
till Frankrike, försäkrade statssekreteraren härtigen af Bassano, att
hela Sverge och särskildt hären voro tillgifna Napoleon samt att
käj-saren blott behöfde besätta Pommern för att tillintetgöra Karl
Johans försök att uppträda mot honom. Napoleon anbefalde ock den
besinningslösa åtgärden att utan skäl och krigsorsak den 17 januari
1812 låta besätta Pommern, "för att göra ett slut på allt detta
trassel", såsom han sade till Czernitscheff. Efter de franska truppernas
inryckande i landet blefvo de svenska ämbetsmännen fängslade och
förda till Hamburg, hotade med döden eller genom bedrägliga
löften förgäfves uppmanade att bryta sin ed och sina plikter; två
svenska regementen fördes som krigsfångar till Frankrike och landet
ålades dryga beskattningar.
Sedan Napoleon sålunda kastat stridshandsken, sände Karl
Johan C. Löwenhjelm till Alexander med förslag till ett anfalls- och
försvarsförbund, under vilkor att ryske käjsaren tillförsäkrade Sverge
föreningen med Norge och därför bistod med 25,000 man, som i
förening med en svensk här skulle göra en landstigning å Seland,
där man skulle erbjuda danske kungen valet mellan ett frivilligt af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
