Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vistelseort, emedan en närboende betschuanstam i fiendtlig afsigt
visat sig i dess granskap. Det hade kommit till strid, och under
angrepp och förföljelse hade stora landsträckor blifvit tillryggalagda.
Hvar månde nu församlingen finnas?
Gossen gick till utgången af hålan, och då han icke såg
hästen, satte han handen till munnen och lät höra en gäll
hviss-ling. Det dröjde ej länge, förr än han hörde det trogna djuret
närma sig. Han smekte det, slog armarna om dess hals och vätte
den lena manen med sina tårar. Det föreföll honom, som vore
det en vän, enda stödet i hans stora nöd. »Du och jag, gamle
Jager, äro nu allena», sade han och strök hans nos. Sedan
pålade han hästen tyglarna, spände sadeln kring honom, förkortade
stigbyglarna, så att de passade för honom sjelf, hängde den
tunga bössan och den breda patronremmen öfver axlarna och satte
sig upp. Fadrens rustning blef honom ej för tung, så
bred-axlad och stark var han. Han kastade ännu en sista blick
tillbaka, en blick, hvilkens minne för alltid inpreglade sig i hans
själ, och så red han samma väg, som han kommit. Då han
uppnått den sista hålans öppning och kom fram ur den skrefva, som
bildade en smal ingång i den mossklädda klippan, såg han, att
solen redan stod lågt vid horisonten och att han om vid pass en
timme kunde vänta nattens inbrott. Det gälde således att begagna
tiden för att kunna tillryggalägga ett godt stycke väg före nattens
inbrott. Han styrde hästen åt höger, för att följa samma väg
genom småskogen, som fört honom hit; men djuret satte sig
der-emot och visade en envis böjelse att gå åt venster. Hvarken tal
eller tygel förmådde något; hästen stegrade sig med honom.
»Nå väl», sade Pieter Maritz, »kanske vet du bättre än jag,
hvilken väg är den rätta.»
Han gaf hästen lösa tyglar, och genast tog denne af åt
venster och satte af i rask traf. Hvila, vatten och foder hade gifvit
honom nya krafter. Med tillfredsställelse såg gossen, att Jager
med stor skicklighet, som vore han hemma i denna vildmark,
undvek de taggiga kaktusbuskarna och giraffakasian, och letade
sig väg genom den på många ställen ogenomträngliga småskogen.
Så gick det ett stycke framåt, till dess en klippdal öppnade sig,
på hvilkens botten en till hälften uttorkad liten bäck porlade och
allehanda underligt formade större stenar på båda sidor infattade
vägen. I zigzagslingringar gick det mellan buskar och klippor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
