Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och gifva noga akt. Märker du, att saken icke är klar och att
zuluerna taga af åt Lydenburg eller i rigtning mot Pretoria eller
lura omkring i andra bygder, så skjuter du dem. Förstår du?»
»Ja, baas», svarade Pieter Maritz, hvilkens hjerta svälde.
»Du skall passa noga på och du skall vara till häst», fortsatte
den äldste. »Det är ett vigtigt och svårt uppdrag vid dina unga
år. Huru och när du återvänder till oss, blir din sak. Spärra
derfor vidt upp ögon och öron, min gosse! Var lika påpasslig
som nyss, då du hemtade hit missionären!»
Då baas van der Goot sagt detta, gick han tillbaka in i
lägret med gossen. Här herskade nu ett rörligt lif, männen putsade
sina vapen och ryktade hästarna, hustrur och flickor sysslade med
sina hushållsgöromål, sutto vid vagnarna och sydde, tvättade eller
mjölkade korna och tillredde frukosten åt familjerna; de svarte
tjenarne sutto kring eldarne och åto majsgröt ur ångande kittlar.
Ofver det hela utbredde en klar sol sitt bländande ljus. Särskildt
rådde liflig verksamhet vid missionärens vagn. Hans tre svarte
tjenare, Jan, Kobus och Christian, lösgjorde repen, med hvilka
oxarnes bakben voro sammanbundna, och drefvo med höga rop
de långhornade djuren i en lång rad. De hade tumstjocka
remmar af rinoceroshud — »sjambocks» — i sina svarta näfvar, och högt
smällande föllo slagen på oxarnas hud, och gjorde långa märken
efter sig. Parvis ordnade de djuren och ropade dervid hvart och
ett vid dess namn; ty alla tjugufyra dragoxarna, som hörde till
denna vagn, hade sitt eget namn, som de väl kändes vid. Sedan
spände de dem parvis vid den långa vid vagnstisteln fästa
draglinan, som var flätad af många remmar och försedd med de
nödiga oken, som lades på djurens nackar. Hvart par hade sitt
särskilda ok, ett tungt, starkt trä, som fästes med en fyrkantig
ställning om halsen och derjemte med rep fastbands vid hornen.
Under dessa tillrustningar stod missionären inbegripen i
samtal med zuluerna i närheten af vagnen. De talade på bantuspråket,
hvilket både missionären och de svarte förstodo. Sedan flere år
verksam i sitt svåra kall och mångberest, kunde missionären många
de svarta folkens språk. Vid detta samtal föllo några
anmärkningar, som visade, att baas van der Goots misstankar mot de
båda främlingarna icke voro så alldeles ogrundade.
»Boerna tåla icke att höra ljudet af engelskan», sade den
äldre af dem. »Men engelsmännen äro fiender till zuluerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
