Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aflägsna sig för långt. Men det visade sig svårt att tända en
större eld, ty så nära till floden voro alla växter så saftrika, att
de icke ville brinna, hvarför de resande måste nöja sig med en liten
eld, tillräcklig att koka maten vid; men en lägereld för att hålla
de vilda djuren på afstånd, hoppades de ej kunna underhålla.
Zuluerna hopsamlade flere fång ris och buskväxter, hvilka voro
någorlunda torra, och gingo missionären till handa under
iakttagande af en viss stolt värdighet. Juden å sin sida tog fram majs
och kaffe, och sålunda blef en måltid anrättad, hvilken efter
dagens mödor smakade förträffligt. Då solen stod lågt på horisonten,
samlade sig oxarna af gammal vana sjelfva omkring vagnarna
och sträckte ut sig, idislande i ro, på marken. Det var en stor
hjord, ty juden hade trettio för sin vagn. På den tomma platsen
mellan de båda vagnarna slogo de hvita och zuluerna sig ned,
sedan de med pisksmällar gjort platsen fri från de påträngande
oxarna. Natten inbröt och genast började de klara stjernorna
tindra. De resande sutto i en ring kring den slocknande elden.
Pieter Maritz hade sin bössa bredvid sig, och likaså juden,
zuluerna lågo på sina tigerhudar, hvilka de hemtat ur vagnen, och hade
sina assagaier — spetsiga kastspjut med lätta rörskaft — till hands,
Missionären, som utan vapen, endast förtröstande på Gud, färdades
genom vildmarken, hade ett vetenskapligt instrument bredvid sig,
en sextant, med hvilken han skulle mäta Kanopus’ storlek, då han
passerade meridianen. Han hade en liten lykta med
magnesium-metall, hvilken han ämnade tända för att kunna läsa talen på
nonien.
Men innan han började sina räkningar, var han inbegripen
i samtal med Pieter Maritz, som uttalade sin förvåning öfver att
de svarte tjenarne helt och hållet kunnat glömma pligt och fara
och hängifva sig åt sådant måttlöst supande.
»Dessa stackars menniskor äro som barn», sade missionären,
»och största skulden i deras dåliga uppförande hafva de
samvetslösa hvita, som fört in bränvinet 1 landet.»
Juden ryckte till och kände sig träffad. »Vilja negrerna dricka,
skaffa de sig nog zoopja», sade han. »Om icke jag säljer varan
åt dem, gör någon annan det.»
»Det är nog sant», svarade missionären, »men det gafs en tid,
då dessa folk icke alls kände till bränvinet. Då voro de mägtiga
och besutto landet ända till hafvet. Nu äro de skingrade och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
