Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter spår af villebråd, som kunde antyda, att vatten funnes i
närheten. Men inga sådana kunde upptäckas. Kullen var mer
afiägsen, än de först förmodat, och antog en annan form, när man
såg den på nära håll, i det den visade sig vara ett utsprång af
en hel kedja. Den var betäckt med sand och stenar och utan
någon växtlighet; men då de resande komrno upp på toppen, sågo
de på andra sidan buskar och enstaka träd. Zuluerna upptäckte till
och med — hvad de hvite icke kunde urskilja — röken från
men-niskoboningar på långt afstånd kretsa upp ur en skogig omgifning.
Upplifvade genom anblicken af buskarna, då dessa väckte hopp
om vatten, gåfvo de sig ned för kullen på andra sidan; men
knappast hade de kommit ett par hundra steg vidare, förr än de
upptäckte friska lejonspår. Forsigtigt spejande, gingo de vidare.
Vid foten af kullen fingo de snart se en rund öppning i närheten
af några renosterbuskar och denna grop var fyld med vatten.
De ilade dit, men möttes af en odräglig stank. I det grumliga
vattnet sam en massa, som ej var igenkänlig, och då zuluerna
rörde vid den med sina spjutskaft, visade det sig, att det var en
död hyäna. Antagligen var denna brunn gräfd af kafferna och
vattnet förgiftadt af dem för att bringa rofdjuren om lifvet. Det
måste finnas kafferboningar här i närheten.
Med afsky vände de sig bort från den otäcka anblicken af det
förgiftade djuret och styrde kosan mot träden, då en hjertskakande
syn visade sig för dem. Under en törel, som sträckte sina
bladlösa grenar kandelaberformigt från den kala stammen, sätt en
gammal, svart gumma, naken och utmerglad, och stödde sitt hvita
hufvud mot knäna. Hon tittade upp, när hon märkte
främlingarna, och blickade full af fasa på de hvita. Sedan försökte hon
stiga upp för att fly, men vacklade och sjönk åter ned.
Missionären steg af hästen och tilltalade henne mildt på hennes
eget språk, kallande henne med det ljufva namn, hvilket till
och med smeker vildens öra. »Moder, frukta ingenting! Vi äro
vänner och vilja dig ej något ondt. Hur kom du hit i denna
vildmark och hvarför är du så ensam?»
Först svarade hon icke, utan såg endast förskräckt upp i
missionärens ansigte, så att han måste upprepa sin fråga. Derpå
sade hon sakta: »Jag är en gammal q vinna, som suttit här i fyra
dagar; mina barn hafva lemnat mig här att dö.»
»Dina barn?» frågade missionären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
