Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Detta slafviska folk har dåliga seder», sade Molihabantschi.
»Det är icke rätt att låta de gamla svälta i hjel. Till och med
lejonen hafva bättre seder: ty då de dela ett rof, äta de gamla
först och de unga vänta, till dess de förra äro mätta. Och är ett
lejon för gammalt och svagt att gå med på jagt, tillföra
ungarna det föda.»
»Tror du, att lejonen göra detta med öfverläggning?» frågade
missionären.
Molihabantschi såg förvånad på honom. »Lejonen äro mycket
kloka», svarade han. »På en klippa vid floden såg jag ett lejon
stå på lur efter zebror, hvilka kommo för att dricka der. Det
ämnade rusa på det sista djuret i hjorden; men tog för kort sats,
så att zebrorna lyckades fly undan, hvar enda en. Lejonet
betraktade då uppmärksamt det ställe, från hvilket det hoppat, och
gjorde derpå om hoppet flere gånger, till dess det var långt nog.
Så kommo två andra lejon till platsen och de gingo tillsammans
fram och tillbaka, och derunder visade lejonet de andra två, hvar
zebrorna brukade dricka. De talades vid högljudt, dock kunde
jag ej förstå ett ord.»
Pieter Maritz och missionären visste, att kafferfolken tro att
djuren tala vid hvarandra, och skrattade icke åt zuluns berättelse.
De gingo längre ned i dalen och funno till sin glädje vatten.
Visserligen var det blott en stillastående dam, som såg grumlig ut,
men för dem var det en lycka. Missionären beslöt att rasta här.
»Jag har för afsigt att begifva mig till missionsstationen
Bot-sehabelo», sade han till gossen. »Jag tänkte komma dit på två
dagar, men blifver nu tvungen att använda tre dagar till resan.
Ty i dag kunna oxarna ej gå längre, och utan vagnen kunna vi
ej få den stackars gamla qvinnan med oss. Vi måste vända om
och skaffa hit vagnen.»
Missionären gick vid dessa ord jemte sina följeslagar ned till
vattnet, der de jemte hästarna läskade sig med en dryck. Pieter
Maritz tyckte sig märka, att zuluerna lystrade till vid namnet
Botschabelo, men han fäste ej vidare afseende dervid, emedan en
ovanlig syn samtidigt ådrog sig hans uppmärksamhet. En stor
fogel flög upp på andra stranden med ett mörkt föremål i sina
klor. Han släppte derpå ned föremålet mot stenarna. Genast
sköt han ned på det, fattade tag i det och upprepade samma lek,
i det han från höjden åter släppte det. Pieter Maritz, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
