Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ropades fram af dragonerna, och Pieter Maritz förvånade sig öfver
att se, huru krigarne skämtade med de svarta flickorna, så olika
mot det allvarsamma umgängessättet hos boerna. Äfven öfver
det ungdomliga utseendet hos dragonerna förvånade han sig.
Underofficern var visserligen en starkt bygd man i en mera framskriden
ålder och lik de krigare, Pieter Maritz sett bland sina landsmän;
men de öfriga voro unga gossar, hvilka ej sågo särdeles kraftiga
ut. Pieter Maritz drog sig snart tillbaka. Han kunde ej uthärda
att se, huru de främmande soldaterna drucko och skämtade och
spelade herrar här. Han gick och såg om sin trogne Jager för
att öfvertyga sig, att dragonhästarna ej beröfvade denne något af
hans beqvämlighet, och gick sedan in i sin kammare för att sofva.
Anda till dess han somnade, såg han framför sig lord
Adolplms-Fitzherbert med de hvita händerna och den högmodiga minen.
Helt tidigt på morgonen vaknade Pieter Maritz och gick genast
till stallet för att fodra och rykta Jager. Det hade sårat honom, att
engelsmännens hästar sågo mera skinande ut än Jager. Men så hade
Jager under sista tiden äfven haft att utstå mycket; storm, regn och
en glödande sol hade farit illa med hans hud. Nu hade han fått
taga igen sig i Botschabelo, såg liflig och frisk ut, och Pieter
Maritz försökte nu gifva honom glans genom att gnida honom
med en halmviska. Dragonerna kommo äfven snart till stallet
och började rykta. Pieter Maritz brydde sig icke mycket om dem,
sadlade Jager och red ut för att se efter missionärens vagn. Han
fann Kobus, Jan och Christian sysselsatta med att drifva i hop
oxarna ute på ängarna, och vände sedan om till Fort Wilhelm,
fast besluten att sälla sig till missionärens följe.
Då han kom in på gården, såg han dragonerna ordna sig;
till uppbrott. Den unge löjtnanten höll till häst framför fronten,
och bredvid stodo flere bröder, som samspråkade med honom.
Löjtnanten fick sigte på Pieter Maritz och ropade: »Se der hafva
vi vår ohyfsade bondpojke från i går. Han kan i dag blifva till
nytta. Vi hafva ingen förare och säkert känner han till trakten.
Hör hit, pojke; du skall visa oss vägen till Pretoria!»
Pieter Maritz red närmare, såg engelsmannen trotsigt i ansigtet
och sade: »Om jag också kände vägen, skulle jag ej visa er den.»
»Ja så», ropade löjtnanten. »Det der låter som
uppstudsighet. Jag befaller dig att visa oss vägen.»
»Och jag visar er icke vägen», svarade Pieter Maritz. »Ingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
