Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
baka på båren, ett dussin andra, alla väl beväpnade, omringade
båren och gossen och löste hästarna, hvarefter det åter gick i
samma hastiga takt som förut. Med en känsla af lugn såg Pieter
Maritz, att en af kafferna bar de vapen, gossen ärft efter sin far.
Hoppet hviskade till honom, att detta vore ett godt tecken, att
han hvarken vore beröfvad sina vapen eller sin häst för alltid.
Anföraren för bandet och största delen af det blefvo qvar i kojorna
i skogen, och blott ett följe af fjorton svarte förde fångarna och
deras hästar vidare.
När solen gick ned, gjordes halt och en eld blef tänd. De
svarte vidtogo inga försigtighetsmått för att hindra fångame att
fly. De ansågo mörkret och skogen för tillräcklig säkerhet, stälde
blott ut en vakt, hvilken äfven skulle underhålla elden, och lade
sig att sofva. Fångarna sofvo äfven, utan att låta störa sig af
pantertjutet. Båda voro dödströtta, engelsmannen till följd af sina
sår, Pieter Maritz af den långa, för honom ovana marschen.
Tidigt följande morgon bröt man upp, sedan en hvar fått
ett stycke af det medförda köttet att äta. Lord Fitzherbert kände
sig stärkt och talade vänligt med gossen, öfver hvilkens sällskap
han nu var mycket glad. Hela dagen gick vägen genom skogen
med endast ett uppehåll, då man tillredde en måltid af en antilop,
som en af kafferna skjutit under vägen. Pieter Maritz grubblade
på utväg till flykt. Om det kunde lyckas honom att komma upp
på Jagers rygg, skulle det kanske vara honom möjligt att ila
der-ifrån, och ofta såg han sorgset på hästen, hvarvid det förekom
honom som blickade djuret tillbaka på honom med undran och
deltagande. Men så bortjagades dylika önskningar vid tanken på
engelsmannens öde. Förhållandet till lorden blef’mer och mer
förtroligt. Dennes tillstånd förbättrades, så att han på
eftermiddagen kunde gå ett stycke till fots.
På qvällen kommo de till en bergig trakt. Höjder och dalar
omvexlade, hvilka voro bevuxna med ung skog. Så småningom
blefvo bergen högre, skogen upphörde på flere ställen, vilda bäckar
störtade utför höjderna och längst bort i förgrunden syntes mycket
höga toppar.
Engelsmannen steg nu ner från båren och gick ett stycke
till fots. Visserligen ville de svarta behålla sin raska takt, men
som han endast kunde gå långsamt, utfor han mot dem i hotelser
och de lydde hans åtbörder, ehuru de ej förstodo, hvad han sade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
