Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af de fordom mägtiga betschuanerna smälta bort för de hvite
männen såsom oxens fett framför elden. I hålor och på bergen
måste de få tappre gömma sig, hvilka icke såsom dragoxar vilja
bära de hvites ok. Derför ingen skonsamhet! I menen väl, att
det vore bra att få tobak och arrak, guld och silfver, och skullen
vilja återlemna ynglingen i den röda rocken åt hans vänner; men
jag säger er, att för en verklig krigare är hans fienders blod den
ljufvaste syn, och hvarken boersonen eller den rike ynglingen från
den engelska guvernörens trupper skall hoppet om lösepenning
frälsa från döden.»
Ett mummel af instämmande kom ur officerskretsen, och
ingen vågade att motsäga höfdingens åsigt. Det undgick likväl
icke dennes skarpa öga, att flere af hans undersåtar med motvilja
gåfvo sitt bifall och kastade begärliga blickar på engelsmannen,
i hvilka stod att läsa, att de noga öfvervägde den vinst, som skulle
kunna dragas af en sådan fånge.
»Fören bort dem», befalde Titus Afrikanen nu med lugn
röst, »och bevaken dem väl! I morgon skall jag af kunna deras
dom.»
En hop svarte, som omringade fångarna, förde dem vid
denna vink till en annan del af den stora hålan och läto dem
förstå, att de skulle qvarblifva der. Här fans ett källarlikt rum,
sprängdt ur klippan, hvilket torde blifvit danadt under väldiga
jordbäfningar, liksom hela hålan, af de hemlighetsfulla krafterna
i jordens innandöme. Hit trängde endast ett svagt sken från den
stora elden. Pieter Maritz och engelsmannen stodo tigande och
öfvertänkte med sorgsna aningar sitt öde. Deras väktare visade
sig likväl menskligare, än de väntat. Den naturliga
godmodigheten hos de flesta sydafrikanska folken visade sig äfven här hos
dessa menniskor, som i alla fall voro röfvare. Två af dem buro
fram löf och fårskinn, på hvilka fångarna beqvämt kunde hvila
sig, en annan gick efter en brinnande kådrik gren, som lyste
som en fackla. Denna gren stack han in i ett hål i klippväggen,
så att fängelset blef upplyst. Slutligen släpade ett par andra fram
en kittel med soppa och kokt kött samt stora stycken af den
ny-stekta oxen och gåfvo fångarna rikligt med, på samma gång de
spisade sjelfva. Så sutto fångvaktare och fångar tillsammans och
åto, som voro de de bästa vänner i verlden. Både Pieter Maritz
och engelsmannen voro så utmattade af resan och så hungriga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
