Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att kroppen tog öfverväldet öfver själens sorgliga föreställningar
och de läto sig väl smaka.
Ja, då han ätit, lät lord Fitzherbert med ett högt skratt den
homsked, med hvilken han ätit ur samma kittel som de svarta,
falla ned i den.
»Detta är en komedi utan like», ropade han. »Hvad skulle
mina vänner i klubben i London icke vilja betala för att få se
mig supera på detta sätt!»
Pieter Maritz såg och hörde med förvåning detta skratt och
dessa ord, och då han hvarken hört talas om en komedi eller en
klubb, visste han ej rigtigt, hvad han skulle tänka.
»Så lefver lifvet», sade lorden derpå allvarsamt. »Antingen
tråkar det ut oss till döds eller kastar det oss omkring som en
lekboll, så att vi ömsom dansa högt i luften, ömsom ligga nere
i dyn. Må vi varø, glada, att historien är slut, min unge vän ur
det holländska lägret! I morgon se vi ej mera solen gå ned, och
det är slut på allt tråk och all förargelse så väl som på alla
bedrägliga fröjder.»
»Ar det icke synd att tala så?» frågade Pieter Maritz med
en trohjertad blick ur sina blå ögon.
»Hvarför skulle det vara synd?» frågade engelsmannen.
»Gud vill, att vi skola göra vår pligt», svarade gossen. »Vi
skola tjena vårt fosterland och göra våra föräldrar glädje. Och
det kunna vi ju icke, när vi äro döda.»
»Mycket sannt», sade engelsmannen leende. »Men att
öfver-lägga och tänka och tala tjenar till ingenting. Det, som skall
komma, kommer ändå.»
»Vi skola bedja», sade gossen mildt och andaktsfullt. »Vi
skola bedja Gud, att han hjelper oss, och han skall hjelpa oss,
som han hjelpte Daniel i lejongropen — och må han äfven hjelpa
våra hästar!»
Sedan han sagt detta, knäböjde han och bad Fader vår.
Han bad med sådant allvar och sådan tillförsigt, att bönen gjorde
ett djupt intryck på lorden, ehuru han ej förstod orden. Att
börja med, log han, men så blef han allvarsam och betraktade
med beundran den fromme gossen. Pieter Maritz lade sig, sedan
han bedt, och snart förrådde de djupa, lugna andedragen, att han
sof. Lord Adolphus Fitzherbert ville göra som han, men trots
sin trötthet blef han ännu länge vaken. Han tänkte på hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
