Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ögonblicket greps han i axlarna af vaktkarlames knytnäfvar
och kastades till marken; assagaispetsarna blixtrade hotande med
döden öfyer honom. Men den unge engelsmannen lemnade honom
i denna förskräckliga stund icke i sticket. Han gjorde, hvad han
kunde. Då han var ett steg bakom och högre upp, gaf han den
ene af de svarte en kraftig spark för bröstet med sin ridstöfvel.
Dervid störtade han sjelf omkull; men i fallet ryckte han den
andre svarte med sig, och under några sekunder rullade alla fyra
på marken utför. De svarte voro snart åter på fötter och hade
helt säkert gjort slut på fångarna, om icke cobrans hväsning å
nyo låtit höra sig, och omedelbart derefter Titus Afrikanens mörka
gestalt visat sig. Som en tiger kom höfdingen i långa språng
mot dem. Han vinkade med handen, och de svarte upphörde
med sitt anfall. Ett ondskefullt leende låg utbredt öfver hans
drag. »Döden skall ej komma så hastigt och lätt för er», sade
han till fångarna, och derpå vände han sig till de båda svarte
och gaf dem en befallning på deras eget språk.
Dessa sleto då af från engelsmannens söndertrasade rockskört
två dugtiga remsor, rullade i hop dem och stoppade dem i
fån-garnes mun. Sedan bundo de Pieter Maritz på nytt, och det under
några minuter hindrade tåget fortsatte åter nedför berget, sedan
anföraren med långa språng satt sig i spetsen för det.
Det dröjde ej länge, innan man uppnått dalen, och sedan
fortsattes vägen genom en mycket ojemn terräng i rigtning bakom
boernas skytteled. Man öfvergick en liten bäck, och fångarna,
som så gerna velat böja sig ned och uppfriska sina brännheta
läppar, måste nöja sig med den svalka, som det kring fotterna
sqvalpande vattnet gaf dem. De vexlade med hvarandra blickar
af stum förtviflan. Sedan gick det genom en rätt tät lund, i hvilken
många stora stenblock lågo kringkastade, som måhända en gång
under någon jordbäfning blifvit lösryckta från bergen omkring
och rullat ned i dalen. Skjutningen hade längesedan upphört.
Intet annat ljud förnams, än då kropparna snuddade mot buskarna
och männen stego i det torra, knastrande gräset.
Titus Afrikanen var förut, hans gång hade blifvit
långsammare, han skred forsigtigt framåt, spejande åt höger och venster.
Han måste nu, enligt sin uträkning, befinna sig på den plats,
från hvilken han och hans krigare kunde rigta sina skott i sidan
och i ryggen på fienden. Han hoppade med ett rofdjurs smidighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
