Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du beder för dem, som velat mörda dig?», frågade han
slutligen med vek stämma.
»Det är min Guds lära, att en menniska äfven må älska
sina fiender», svarade missionären.
»Och huru kan en man älska sina fiender?», frågade
höf-dingen.
»Han kan älska dem, om han inser, att hans fiender handla
af villfarelse. De tro, att det skulle blifva dem till nytta, om de
tillegnade sig främmande egendom och dödade sina motståndare.
Men i sjelfva verket göra de sig sjelfva den största skadan, tyde
skola icke kunna svara inför Gud, sin domare, när de en nåns
efter döden blifva tillfrågade, om de under lifvet varit goda och
ädla. Bedraga honom kunna de icke, ty han vet allt. Och sedan
komma de ej till himlen, utan till helvetet. När jag nu vet, huru
illa det skall gå dem, som göra mig skada, måste jag då icke
hafva medlidande med mina fiender?»
»Släppen karlarna och döden dem icke!», ropade höfdingen.
Men tidigt följande morgon kom han, mot sin vana, till
missionären och förde honom med sig till en enslig plats under ett
skugg-rikt träd.
»Min fader», sade han, »jag hade i natt en elak dröm.»
»Hvad drömde du?», frågade missionären.
»Jag drömde, att jag stod vid foten af ett brant berg, öfver
hvilket jag måste gå. Det var blott en enda stig, som ledde till
toppen, och denna gick förbi en djup afgrund. Ur denna afgrund
uppstego rök och lågor och blixtar syntes och försvunno. Denna
syn kom mig att fasa, jag vände mig bort och gick åt sidan.
Då hade jag framför mig ett stort mörker, så att jag ej kunde
hitta vägen, och ur detta mörker ljöd en tordönsröst emot mig,
ropande att det ej gåfves någon undflykt för mig, utan att jag
måste öfver den smala stigen. Jag försökte nu att klättra uppför,
men hettan från afgrunden var sä stark, att jag föll i dödsångest.
Men då jag föll ned på marken, vände jag blicken mot toppen
af berget och såg en gestalt stå på en grön kulle. Denna gestalt
var mycket ljus, ty solen omsken honom, och han kom emot mig
på den smala vägen, räckte ut handen och vinkade åt mig. Då
reste jag mig, höll båda händerna för ansigtet för att skydda mig
mot af grundsglöden, och klättrade genom rök och glöd, ehuru
jag fann det outhärdligt för en menniska. Och slutligen var jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
