Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»På min ära», sade lorden, »förutsatt, att jag ej behöfver gå
till fots, är jag färdig att draga till verldens ände. Jag känner
mig fattad,af en dämon, som kastar mig hit och dit som en boll.
Jag har förlorat all egen vilja och kommer icke mer att förvåna
mig öfver något. Jag har redan upplefvat så mycket här i Afrika,
att jag ej skulle häpna öfver, om jag tilläfventyrs sjelf blefve
svart och gnede in mig med smör.»
»Och för min del», tillade Pieter Maritz, »förtröstar jag på
Gud, och så länge jag står under ert beskydd, mynheer, skall jag
icke ens frukta Tschetschwajo.»
»Och om jag skulle bedja dig visa mig din tacksamhet
genom att låta dessa unge män vända om hem?», frågade
missionären zulun. »De längta hem. Låt dem gå, gif dem friheten! Jag
skall följa med dig.»
»Det är omöjligt», svarade Humbati. »Jag skulle ådraga
mig konungens vrede. Ynglingarna måste följa med mig.»
Han rigtade sina glänsande ögon på de unge. »Om de hvite
ynglingarna vilja gif va mig sitt ord på att icke fly», sade han på
bruten engelska, »skall jag låta dem få sina hästar, så att de
kunna rida. Och äfven vapnen skall jag gifva dem tillbaka; ty
det är pinsamt för en krigare att gå obeväpnad.»
Båda lofvade att ej fly, och nu vände sig Humbati å nyo
till missionären och bad honom i bevekande ton följa med och
icke utsätta honom för faran af konungens vrede.
»Nå väl, som Gud vill», ropade missionären. »Jag skall följa
med dig.»
Mycket glad, steg zulun upp och gick ut, för att göra
förberedelser till uppbrottet, och de hvita packade i hop sina
tillhörigheter och sågo efter vagnen och dragoxarna.
Der ute hade scenen förändrats. Krigarskarorna hade troppat
af, men byinnevånarne stodo i grupper och hade mycket att prata
med hvarandra. Det dröjde några timmar, innan allt var rustadt
för afresan, innan Jan, Kobus och Christian lassat missionärens
packning på vagnen, motat i hop oxarna och spänt för dem och
tills slutligen hästarna och vapnen blifvit framskaffade, såsom
Humbati lofvat. Lorden och Pieter Maritz väntade under
spänning på detta ögonblick. Åtta långa veckor hade de tillbragt
ensamma hos de svarte i byn, och denna tid syntes dem som en
sorglig fångenskap. Hoppet att få återse hästarna lät det kännas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
