Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vändning blödande till marken, och på en femte sönderslet det
med sina tänder armen från axeln till armbågen. Men zuluerna
släppte icke efter. Deras svarta näfvar fattade i djurets man, i
dess tassar, svans, nos, ja, i sjelfva gapet och tungan. De måste
taga tänderna till hjelp, de beto som djur i dess hud och långa
man och höllo det fast med sina bett lika mycket som med
händerna. Ett förskräckligt nystan rullade på marken. Djurets gula
färg var bortskymd af svarta lemmar; likväl fanns i lejonet en
så okuflig kraft, att det två gånger lyckades störta upp öfver de
svarta. Men zuluerna gåfvo ej efter, utan efter en strid, som
varade flere minuter, låg lejonet med alla fyra benen fastsurrade,
magtlöst på marken. Ett rep tillslöt äfven gapet, så att blott ett
doft stönande Ipmde framtränga ur dess bröst. Men också lågo,
utom tre döda, sex svårt sårade män bredvid det på gräset.
Zuluerna utstötte ett jubelrop. De hemtade qvarlefvorna af
den af lejonet bortsläpade tjenaren, till bevis på att de till sin
konung medförde det rätta lejonet. Derpå lade de de sårade på
bårar och buro dem tillbaka till lägret, men lejonet släpade de
med ett rep fram öfver gräset.
Tschetschwajo satt på sin sköld midt bland sitt hof, då tåget
anlände. Ödmjukt trädde anföraren inför honom och mälde att
man medförde lejonet. Tschetschwajo reste sig upp och gaf
befallning, att man skulle ställa lejonet på fötter och frigöra dess
gap. Lydigt fullgjorde krigarne befallningen. Banden lossades
så mycket, att lejonet kunde stå, och då det åter kunde öppna
gapet, utstötte det ett mera klagande än hotande rytande. Det
var bedöfvadt och vacklade på fotterna samt hade otaliga små
blodiga fläckar på huden, men inga svåra sår.
Tschetschwajo betraktade lejonet, och hans ögon fingo ett
vildt uttryck. Missionären märkte, huru ögonen blodsprängdes.
Aldrig så tydligt som i detta ögonblick hade han sett konungens
vildhet; då han stod framför lejonet visade han sjelf lejonnatur.
Han kände sig förolämpad af djuret och vedgades på det som på
en like. Han slungade förbannelser mot lejonet och hotade och
straffade det med ord. Till sist lyfte han sin tunga elfenbensstaf
och slog det med den öfver hufvudet, så att det tjöt i vrede. På
konungens vink stötte några hofmän sina spjut mellan refbenen
och dödade det fullständigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
