Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan månen gått upp, följde konungen efter, sedan
hofjägmästa-ren lemnat honom underrättelse om de sökta djuren.
En underbar belysning herskade i Umvolosidalen, i det att
den klipprika stranden med sina sällsamt bildade böjder än
hämmade månens sken, än lät det framvälla i sin fulla klarhet. Icke
sällan stannade tåget, emedan de framför gående jägarne, narrade
af en buskes egendomliga bildning, tyckte sig skönja en elefants
mörka massa eller dess snabel i en framskjutande gren af en
euforbiacé. Ofta lyckades man endast med svårighet fortsätta
färden, emedan urskog sträckte sig ända fram till floden, och
endast den stig, som elefanterna sjelfva trampat, ledde igenom.
På flere ställen lågo multnade trädstammar, till hälften i vattnet,
till hälften på stranden, och under det att på samma gång mörka
kroppar rörde sig i floden, hvilka igenkändes som alligatorer,
uppstod ofta ovisshet, om den mörka skuggan på vägen vore ett
kullfallet träd eller den farliga amfibiens fjälliga stjert. De hvite
redo bredvid hvarandra bakom krigarskaran och ynglingarnes
hjertan klappade. Missionären red lugnt sin väg fram, och det
tankfulla uttrycket i hans ansigte utvisade, att hans sinne var
upptaget af högre ting.
Nu gick en rörelse genom det långa tåget. Ett sakta
hvi-skande och vinkande fortplantade sig, och alla stannade.
Konungen gaf de blå krigarne befallning att vända åt sidan och i en
stor båge åter komma ned till floden. När då de svarte ljudlöst
smugit sig åt sidan, så att vägen var fri, redo de tre hvite fram
till det ställe, der konungen stod. Han pekade framåt, och då
varseblefvo de på ett afstånd af tusen steg flere mörka figurer,
som rörde sig vid vattenbrynet och ute i vattnet. Tydligt såg
man de svarta kropparna höja sig öfver den skimrande
vattenytan, och deras storlek lemnade intet tvifvel öfrigt, att det var de
djur, som voro föremål för den nattliga jagten. Till den plats,
der de badade och drucko, ledde en dal, och det var uppenbart,
att detta var deras vanliga vattningsställe. Konungen hade skickat
krigarne att bryta fram mot djuren genom den dalen och stänga
vägen för dem, i fall de skulle märka jägarnes närvaro och vilja
fly. Konungen sjelf bar inga vapen och hade synbarligen icke
för af sigt att deltaga i jagten, utan ville endast se på, huru hans
folk nedlade djuren. Då man kommit djuren så nära, att man
kunde räkna dem och se deras betar, gick konungen icke längre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
